Demokrati

För välfärdsstaten har krisen bara börjat, Löfven

En svit av kriser, blir statsminister Stefan Löfvens sammanfattning av året 2015. Visserligen torde varje statsminister alltid uppfatta sina arbetsvillkor på samma sätt, men beskrivningen har ovanligt god täckning detta stökiga år.

Nu tycker Löfven att han kan se en ände på de värsta problemen på asylområdet. ”Tanken är att vi ska gå ur en krissituation och in i en etableringsfas” säger statsministern till Dagens Nyheter.

Så låter vi alla inför ett nytt år: nu ska det inte bli som förr.

Finns det fog för hoppfullheten? Hur kan man sammanfatta 2015 när drygt två veckor återstår av året, och går det att göra någon kvalificerad gissning om vad som nu väntar oss runt hörnet?

Allt har visserligen inte handlat om invandring. För ett år sedan var den stora frågan hur Sverige över huvud taget skulle kunna få stabila, beslutskraftiga regeringar givet det politiska läget. 

Ett extra val stod för dörren, allmänhetens framtidstro gick i botten, och genom Decemberöverenskommelsen blev boten värre än soten. Spektakulärt diplomatiskt rabalder med Saudiarabien kring avvecklingen av ett kontroversiellt samarbetsavtal bidrog också till att göra våren minnesvärd.

I höst kommer vändningen, sade Socialdemokraterna när opinionssiffrorna sjönk. Då regerar vi äntligen på vår egen budget. Då får väljarna äntligen se regeringens politik i praktiken.

Sen small asylkrisen på allvar. Andra halvåret dominerades dagordningen fullständigt, verkligen fullständigt av asylfrågan. Till och med den snabbjäsande tiggeridebatten trängdes undan av asylkrisen. 

Det är lätt att tappa orienteringen när en enskild fråga så till den grad tar över all annan debatt. Jag tror att det särskilt är värt att lägga märke till två saker nu.

För det första kan man faktiskt säga att frågan om den svenska asylpolitikens inriktning egentligen är avgjord nu. De praktiska detaljerna kring gränskontroller och annat återstår, och huvudsakligen kommer nog omvärldshändelser att fälla avgörandet där. Nog är det ännu oklart hur den regering kommer att se ut som till sist genomför kursändringen. Men som sagt, det är detaljer.

Det väsentliga är att balken S–M i migrationsfrågor nu ser ut att återupprättas, efter parentesen när Miljöpartiet gjordes till nyckelspelare i och med migrationsuppgörelsen med Alliansen 2011, då allt fokus låg på att isolera SD. Det blev en politiskt avvikande period. 

Tidigare hade de två stora statsbärande partierna i tyst samförstånd dominerat migrationsfrågan och där verkar vi nu landa igen. Därmed är saken politiskt avgjord. Det huvudsakliga utrymmet för andra partier blir att göra sina olika markeringar runtomkring.

För det andra kommer man då återupptäcka alla de svåra politiska frågor och debatter som legat i träda, skuggade av den akuta asylkrisen. Det fanns en tid när svensk politisk debatt handlade om skolkrisen, om vården, om valfrihetssystem, socialförsäkringar och arbetsmarknadsfrågor. Som bedövade efter en kraftig smäll har dessa andra samhällsdebatter tillfälligt stannat av. Nästa år kommer de resa sig på nytt, och det med besked.

Löfven tycks med viss tillförsikt se fram emot hur vi nu rör oss mot en ”etableringsfas”. Men mycket talar för att det snarare handlar om en återuppstånden välfärdsdebatt, nu försedd med uppslitande etniska förtecken: grupp mot grupp.

Den välfärdsdebatt vi haft tidigare lär framstå som småpotatis jämört med det som väntar när välfärdssystemen ska anpassas till det nya normalläge som vi har fått. Gamla debatter, om sådant som valfrihet och medfinansiering, kan få helt nya dimensioner.

Så har Löfven rätt när han säger att asylkrisen är över nu? Ja, i en mening har han det. Men när det gäller välfärdsstaten har nog krisen bara börjat.

Den välfärdsdebatt vi haft tidigare lär framstå som småpotatis jämört med det som väntar när välfärdssystemen ska anpassas till det nya normalläge som vi har fått.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.