Omsorg

Flexibilitet blir bonus i stjärnformade familjer

Ingen skiljer sig lättvindigt, många kämpar ”för barnens skull”. Men kärlek spiller över likväl som ångest, och när skilsmässan är över och nya extramammor och bonussyskon kommer till är det på många vis positivt.

Jag har somnat med småbarnen när telefonen ringer. Det är äldste styvsonen. Han är på fest med min son, bonusbrodern, och har överväldigats av starka känslor:

”Anna, jag ringer bara för att säga att jag älskar dig och att jag älskar alla mina syskon, vare sig de är mina biologiska eller inte. Jag har en fantastisk mamma men du är en jättefin styvmor. Att pappa träffade dig måste ha varit meshamaim – från himlen.”

För snart sex år sedan träffade jag min man. Vårt möte slog sönder en familj och pusslade ihop en ny. Vår stjärnfamilj - som det så modernt kallas - består idag av en löst sammansatt grupp av minst sex vuxna och sju till femton syskon, beroende på hur man räknar. Minst fyra religioner (ateismen inräknad), alla möjliga traditioner, politiska inriktningar och kulturella yttringar är representerade.

Ändå är konflikter sällsynta, mestadels handlar det om att någon är i duschen för länge eller har tagit fel strumpor. Diskussionerna är livliga men ingen blir ovän på grund av skilda åsikter. Det har inte varit friktionsfritt från start, alla har vi brottats med känslor av svek, skuld och till och med hat, men det har varit mödan värt.

På 1980-talet var skilsmässor ovanliga. Vi tyckte synd om de få ungar vars föräldrar var skilda. Idag slutar vartannat äktenskap i splittring, mellan vart tredje och fjärde barn bor med separerade föräldrar och minst tio procent av alla barn i Sverige har växelvis boende. Det är enligt Socialstyrelsen en av de största förändringarna i barns vardag på senare tid.

Mår de dåligt av detta? Inte särskilt, visar Elvisprojektets stora studie från december 2015. Barn i växelvist boende har mindre psykisk ohälsa och större välbefinnande än jämnåriga som bor med bara en förälder.

Att skiljas och leva i bonusfamilj är idag socialt accepterat, kanske för att det känns naturligt. Skilsmässan som ett misslyckande och familjen som en isolerad kärna bestående av mamma-pappa-barn tycks vara parenteser. Människor har alltid levt i små flockar: familjer utökades med farföräldrar, föräldralösa släktingar och gamla ogifta fastrar. Man tog sig an dem som kom i ens väg. Större välstånd och statligt tillhandahållna skyddsnät möjliggjorde ett mer skräddarsytt liv.

Skilsmässor och nya partners skapar nya livsmönster, och Försäkringskassan får hålla jämna steg och göra elaborerade uträkningar av bostadsbidrag och flerbarnstillägg i stjärnfamiljer som överlappar varann. Men det är också ett tecken på välstånd att ha möjlighet att skiljas, fortsätta bo nära exet och skapa bonusfamiljer. Bland par med ojämna inkomster riskerar den fattigare att varannan vecka tränga ihop sig med barnen i någon dyr låne-etta i tredje hand och kämpa för att möjliggöra det växelvisa boendet, medan den andre föräldern har ett härligt bonusliv och tomma barnkammare varannan vecka.

Ingen skiljer sig lättvindigt, många kämpar ”för barnens skull”. Men kärlek spiller över på barnen likväl som ångest, och när skilsmässan är över och nya extramammor och bonussyskon kommer till är det på många vis positivt. Det är nyttigt att se hur två föräldrar som man älskar och ser upp till kan ha olika värderingar och övertygelser.

Barnet får en rejäl skjuts i att tänka självständigt. Kan det finnas mer än en sanning så kan det finnas fler. Eller ingen. Det gäller bara att välja det man trivs bäst med. Skulle man tröttna går det bra att välja något nytt. Skilsmässobarn lär sig flexibilitet, den viktigaste egenskapen i en snabbt föränderlig värld. Och en dag kanske de till och med uttrycker sin tacksamhet, om så i ett nattligt – men gulligt – festsamtal.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.