Fler muslimer kränks av IS än av satir

Helgens terrordåd i Köpenhamn väcker åter stark oro. Och likt attentaten i Paris mot satirtidskriften Charlie Hebdo och en judisk butik tycks måltavlorna vara tecknare och judar. Den obehagliga signalen kunde inte vara tydligare: det fria ordet ska bort, och Europas judar ska åter fly i skräck.

Ledande politiker har fördömt attackerna. Det är viktigt och bra, och i Sverige – med Tryckfrihetsförordningen från 1766 – är vi förhållandevis försiktiga med uttrycksförbud. Men yttrandefriheten hänger ändå på en skör tråd.

Efter de danska Muhammedkarikatyrerna har vi kunnat se en rad olika fall av censur på svenska konstmuseer och andra kulturinstitutioner, av rädsla för islamister.

Det är ett samhällsproblem att denna våldsbejakande gruppering med hot tystar – inte att de får bli upprörda i ett fritt samhälle där även islam utsätts för kritik, hån och karikatyrer. 

Det är ett samhällsproblem när våldsbejakande grupper hotar till tystnad, skriver Sakine Madon. Foto: Philippe Wojazer, TT.

Trots det hamnar vad som ses som svenska intellektuella gång på gång fel. Inte sällan utgår debattörer från att så gott som samtliga muslimer blir upprörda över satirteckningar och karikatyrer, och att man därför inte borde publicera bilder av ”hänsyn” till en redan utsatt grupp. Jag slår vad om att fler muslimer är kränkta över det kallblodiga mördande som Islamiska staten ägnar sig åt.

Efter Charlie Hebdo-dådet skrev exempelvis Göran Rosenberg att satir inte ska sparka neråt, och att han hade svårt att se poängen med satirtidskriftens bilder. Men vem avgör vad som är upp och ner? Är Charlie Hebdos bild på IS ledare att sparka neråt? Är islam, som världsreligion, verkligen ”ner”? I samma veva, i SVT Debatt, sa Ann Heberlein att yttrandefrihetens främsta syfte inte är att kränka, och hon var kritisk mot att Expressen hade återpublicerat Charlie Hebdos bilder. Men vem avgör vilken ”kränkt grupp” som ska prioriteras, när det de flesta blir kränkta av något?

När Ulrika Knutsson var ordförande för Publicistklubben raljerade hon över hoten mot Lars Vilks. Sveriges Radios Täppas Fogelberg tröttnade minsann på att “betala för Lars Vilks polisskydd”, och tyckte att man borde lägga ut stormningen av Vilks hus på nätet, så att vi sedan skulle kunna “glömma alltihop”. 

Vad ska det där vara bra för?, frågar Göran Rosenberg om Charlie Hebdos satir, och många undrar detsamma om Lars Vilks rondellhundar.

Jag vet inte om denna demokratiska bortskämdhet beror på att det är svårt att relatera till länder där människor tvingas riskera livet, och ibland även sina anhörigas liv, för friheten att säga sin mening. För kampen att demokratisera ett land. I samhällen där en religion eller livsåskådning inte får kritiseras, ställs snart fler censurkrav i kön.

Så vad satir ska vara bra för? Vad sägs om åsiktspluralism, humor, diskussion och utveckling – och den självklara rätten att kunna uttrycka sin mening utan rädsla för att bli mördad.

Det kanske är småpotatis för den som tror att man kan vara för yttrandefrihet på deltid: när det är bekvämt, ger cred och ”slår uppåt” i ens egen föreställningsvärld. För den som upplevt ofrihet är det inte det.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.