Fixar vår genomeffektiviserade vård ett coronautbrott?

Hur väl förberett är Sverige för allvarliga kriser? Frågan är inte ny, och jag har själv ställt den då och då under de senaste åren. Tyvärr har denna fråga blivit relevant igen, och 20-talet verkar kunna bli ett riktigt turbulent årtionde.

Det finns goda anledningar att vara orolig för det nya coronavirus som härjar i Kina. Så här i början av ett utbrott är det svårt att säga någonting säkert, vare sig om dödlighet, smittsamhet, eller potentiella konsekvenser för samhället. Säker kunskap och vetenskapliga fakta är något som brukar komma först i efterhand. Coronaviruset tycks dock vara både mycket smittsamt jämfört med SARS, och samtidigt vara farligare än en vanlig influensa, med en större risk för allvarliga komplikationer såsom lunginflammation.

Sveriges infektionskliniker håller hög klass. Men våra akutmottagningar är en helt annan historia, och krisen där är sedan länge väl känd. Om coronaviruset skulle börja sprida sig på riktigt bland Europas befolkningar skulle detta i sig inte innebära någon apokalyps, men det skulle innebära ett stort antal sjuka människor där de med allvarliga komplikationer kommer behöva sängplatser och vård. Det är en öppen fråga om det går att kontrollera den här sortens virus i längden, givet att viruset i de mildare fallen inte verkar skilja sig nämnvärt från en lite mer allvarlig förkylning.

Sverige har sedan länge varit besatt av att effektivisera allting. Men effektivitet och avsaknaden av större marginaler är två sidor av ett och samma mynt. Huruvida den svenska vården idag är effektiv lämnar jag utan kommentar, men att den numera saknar marginaler är bortom allt tvivel.

Det finns dessutom en annan oroande knorr på den svenska situationen. Det pågår just nu en debatt om behovet av en ny folkräkning, om hur vi i Sverige tappat kollen på hur många som faktiskt befinner sig i landet, och var de befinner sig. Vi har utsatta områden där vattenförbrukningen i många lägenheter vida övergår vad den ”borde” vara, eftersom det helt enkelt bor långt fler i lägenheten än vad den officiella statistiken säger. Utan att specifikt kommentera coronavirusets farlighet eller brist på farlighet: det är ett potentiellt mardrömsscenario att ens ha den här sortens boendeförhållanden om eller när en epidemi tar sig till Sverige.

De rent ekonomiska aspekterna av den här sortens smitta bör inte heller underskattas. Det råder just nu någon form av karantän i delar av Kina som tillsammans står för ungefär 90 procent av landets exporter, och Kina utgör idag hela 15 procent av världsekonomin. Hur stora de ekonomiska problemen blir för resten av världen är idag svårt att sia om, givet att vi inte ens vet när utbrottet kommer vara under kontroll.

Vissa vill påstå att vi just nu är mitt i en stor politisk kris i Sverige, att ingen vet riktigt hur landet ska styras, att oppositionen underminerar regeringens förmåga att föra politik och själva tilltron till demokratin som system. Denna politiska kris, hur allvarlig den än må vara, är ingenting jämfört med de jordbävningar och förtroendekriser som kommer ta vid om den svenska välfärdens krympande marginaler prövas och säckar ihop. En viss oro för framtiden är faktiskt befogad.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.