Feminism

Feminismen – från konstruktiv till fanatisk

Det förfasas och rasas mot olika sexistiska banderoller upphängda på de studentflak som trafikerar många gator nuförtiden. Men påståendet att ekivoka skämt leder till våldtäkt är orimligt och visar snarare en feminism som tappat både sin humor och sin konstruktivitet. 

Sommarlov, studentflakstider och banderoller med sexistiska budskap.

”Hälsade på en feminist i går. Rättegången hålls nu på måndag”, kunde man läsa på ett flak i Tidaholm. I Upplands-Bro  löd ett annat: "#metoo - för kvinnor som försökt ligga sig till framgång, men misslyckats”.

Lärare förfasar sig, byggbranschen hytter med fingret. Konstnären Stina Wollter är en av många som reagerar på budskapen.

– Det här är inte oskyldiga pojkstreck och det är inte humor. Rent kliniskt så är det här en del av våldtäktskulturen. Det är genom sådana här texter som man skrattar åt som beteendet normaliseras, slår hon fast.

På Instagram skriver Wollter: Nej. Detta är inte roligt, Det är INGET ”SKÄMT”, och uppmanar dem som skrivit banderollen att studera ”Rape culture pyramide”.

Själv uppfattar jag nämnda banderoller som kritik mot feminismen som den ser ut idag. En feministisk rörelse som inte tål att kritiseras har gått från att vara en konstruktiv kraft till att bli fanatisk.

”Jag har aldrig någonsin sett en fanatiker med sinne för humor /…/, en del av dem har ett mycket utpräglat sinne för sarkasmer men ingen humor. /…/ Humor är förmågan att inse att oavsett hur rättfärdig man är och hur fruktansvärt illa behandlad man blivit, finns det en aspekt av det hela som alltid är lite lustig. Ju mer rätt man har, desto lustigare blir man”, skriver Amos Oz i boken ”Hur man botar en fanatiker”. 

Stina Wollter kan inte skilja våldtäktskultur från ungdomlig provokation, skämt och kritik, utan skambelägger ungdomar med hjälp av våldspyramiden, en i feministiska kretsar helt ovetenskaplig teori som går ut på att ”sexistiska/homofoba/transfoba skämt, ett problematiskt språk och bemötande, objektifiering, traditionella könsroller” leder till utnyttjande, misshandel, våldtäkt och i förlängningen mord. Drar jag ett ekivokt skämt i Värmland har jag automatiskt skuld till gruppvåldtäkter i Indien. Bäst att inte skoja, tankepolisen ser dig.

I Amos Oz bok talas också om fanatikerns vilja att dela upp alla i ”good guys och bad guys”. I den feministiska kampen är kvinnor goda och män onda. Männen tas på nåder bara om de erkänner att de innerst inne är våldtäktsmän. Frasen "inte alla män..." har blivit en sarkastisk feministisk slogan för de ”bad guys” som försöker slingra sig ur skulden.

Fanatikerna lever på förtvivlan, skriver Amos Oz. Den svenska statsfeminismen piskar upp förtvivlan från förr men vägrar se de landvinningar som gjorts. Den låtsas vara underdog trots ett allt större övertag. Till skillnad från förr är universiteten fulla av kvinnor vilket avspeglar sig på arbetsmarknaden. Männen tappar utbildning och blir förlorare.

Ur det perspektivet kan man se #metoo som ett sätt för femi-fanatikern att dväljas i daterad förtvivlan och använda den som bränsle. Hon blundar för sin egen makt, sin maktfullkomlighet – och sin fanatism.

I Stockholms innerstad passerar jag ett flak med bara tjejer och banderollen "Tuta för tuttar!".

Så inkorrekt men också uppfriskande och befriande. Kanske finns ännu hopp om en ickefanatisk och skojfrisk feminism?

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.