För ett par dagar sedan skrev tidningen Hem & Hyra att hela 109 av landets 290 kommuner låter nyanlända gå före i bostadskön. Detta kan jämföras med att enbart 23 kommuner anser hemlöshet vara ett skäl att få förtur.
Situationen är inte ny. Det har tisslats och tasslats länge om att det är så här det faktiskt ser ut. För ett tag sedan skrevs det en hel del artiklar på temat ”vi måste erkänna att målkonflikter finns!”, något som gissningsvis skedde mot en bakgrund av just den här sortens förhållanden.
Att bostadskön ger förtur till nyanlända i uppemot en tredjedel av landets kommuner är allvarligt av åtminstone två skäl:
För det första visar det på en enorm ansvarslöshet från staten, som har skapat ett problem som man sedan beordrat kommunerna att lösa - oavsett om de har verktygen eller resurserna att lösa dem. Att kommunerna känner sig tvingade att kannibalisera delar av sin sociala verksamhet – att ta bostäder som tidigare skulle gått till hemlösa eller andra utsatta personer – och ge dem till nyanlända, är inte ett tecken på en fungerande situation. Det är tvärtom ett tecken på att vi i Sverige har vant oss vid att skyffla problemen under mattan för att därefter hoppas att de svaga grupper som förlorar på konsekvenserna av det vi gör inte ska ha medial röststyrka nog att kunna göra väsen av sig.
För det andra går det inte att upprätthålla legitimiteten i köande om folk hela tiden får gå före i köerna. Vi hamnar återigen i den gamla frågan: är det ett välfärdssystem vi bygger, eller ett system för välgörenhet, där de som betalar in i princip inte ska förvänta sig att få ut någonting av systemet? En arbetare som betalar skatt och sedan blir hemlös kommer inte att få någon särskilt engagerad hjälp i de flesta kommuner så som det ser ut idag. Det går bra att ta emot samma persons skattepengar när det går bra för honom, men när det går dåligt, då är det en helt annan femma.
”Gör din plikt, kräv din rätt!”, så löd socialdemokratins gamla devis. Nu börjar vi allt mer gå mot ett samhälle där de som har plikter och de som har rättigheter, inte längre är samma personer. Det är en mycket farlig utveckling.
Det är sorgligt att behöva återvända till den här sortens problem. De kan verka tråkiga och redan diskuterade - särskilt som tidningarna just nu fylls av rubriker från ett parlamentariskt och politiskt läge som präglas av kaos. Men de här problemen försvinner inte bara för att vi inte tänker på dem. Sverige har idag ett välfärdssystem som dels inte är finansierat utan enorma nedskärningar framöver, dels inte är särskilt väl förankrat politiskt hos en växande del av befolkningen. Den misstro och ilska som just nu skapas kommer inte att försvinna, den kommer att lägga sig på hög och tids nog antagligen explodera.
Det riktiga politiska trycket i Sverige just nu kommer inte från toppen, det ligger inte i förvecklingarna kring regeringsbildningen eller, så småningom, i riksdagens senaste voteringar. Det riktiga trycket växer från botten, och det fortsätter växa även när TV-kamerorna slås av och journalisterna tappar intresset. Vi gör bäst i att komma ihåg det, innan det är för sent.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.