Krönika
Demokrati
16 maj 2016 kl 05:54

Denna artikel publicerades för 4 år sedan

Färre asylsökande betyder inte att läget är lugnt

När det nu kommer så mycket färre asylsökande till Sverige än under hösten, tycker vissa att det är dags att lätta på restriktionerna. Det är helt fel tänkt. Nu är det dags att ta tillbaka kontrollen där den har förlorats.

I april i år ansökte 2059 personer om asyl i Sverige. I höstas när trycket var som störst handlade det om uppåt tio tusen asylsökande i veckan. 

När det nu kommer så få människor hit har den initiala paniken lagt sig. Det är som att hela landet pustar ut. En del har då börjat prata om lätta på de restriktioner som gjort att denna paus faktiskt gick att få till. Hur tänker man då?

Det här med konsekvenstänkande är tydligen svårt. Bara för att Migrationsverket inte rapporterar om tusentals asylsökande i veckan betyder det inte att det läget är lugnt och som innan flyktingströmmarna började öka. Det i stort sett enda som har hunnit förändras i Sverige sedan dess är att inte lika många asylsökande kommer hit per tidsenhet som det gjorde i höstas. Kontrollen behöver återtas där den har förlorats, som över säkerheten på många ställen, över bostadssituationen, jobben, sjukvården med mera.

Tänk om den stora empati som vällde fram innan flyktingsströmmarna hit växte till stormstyrka, hade kanaliserats genom politik innan människorna kom hit? Tänk vad mycket många fler flyktingar vi kunde hjälpt och lidande som kunde ha förhindrats redan då, än vad som faktiskt gjordes?

Det är förstås bara hypotetiska frågeställningar. Sanningen är att varken folket eller de politiska partierna har haft en susning om vad de egentligen vill. De har gått på känsla. Politiken har bedrivits för att den ska kännas bra – inte för att politiken bedömts ha bra och önskvärda konsekvenser. 

Migrationsöverenskommelsen som ingicks 2011 är ett typexempel. Det fick Sverige att se fint och generöst ut. Med facit i hand kan konstateras att den ingicks för syns skull. I själva verket trodde ingen att den skulle få någon effekt. I så fall hade politikerna förstås sett till att Sverige stod redo för att kunna hantera effekten av den. Nyligen föreslog Annie Lööf och Centerpartiet att en kriskommission för arbetsmarknadsreformer ska tillsättas. Det är svårt att inte tolka förslaget som ironi när man tittar i backspegeln. Är så dags nu.

Politiken, media och en stor del av folket, har glorifierat hjälpandet och generositet så till den milda grad att alla har trott att det inte skulle komma att kosta något. Få vågar tala om att gruppen som ska försörjas blir allt större. Men det är vad vi har framför oss. Fler ska också samsas på boendeytan eftersom nya bostäder inte hinner byggas tillräckligt fort.

Absolut kan länder växa, fler bo där, arbeta och bidra med skatt så att samhället går runt. Men det händer inte över en natt. Det är något som kan hända på sikt, om rätt beslut tas. 

Allt är förstås inte nattsvart. Ett stort engagemang finns ute i samhället för att hjälpa flyktingar som har kommit hit. Var det än händer något kan man vara säker på att det har en ”migrationsaspekt” med. Tyvärr består inslagen ofta av sådant som inte förändrar något reellt. Det mesta handlar om att ge signaler som mildrar det egna dåliga samvete över att inte ha några enkla lösningar som trollar fram jobb, bostäder eller ”rätt” typ av handskakningar.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Publicerad: 16 maj 2016 kl 05:54
Uppdaterad: 16 maj 2016 kl 10:01