Krönika
Bidrag
13 november 2019 kl 05:05

Extremister och kriminella borde åtminstone inte få bidrag

Skribent

Malcom Kyeyune
skribent, debattör och bloggare

Det här är en opinionstext

Det finns starka skäl att fundera på om den svenska modell där civilsamhället antas frodas bäst när det gödslas med offentliga medel går att försvara när pengarna ofta går till kriminella och extremister. 

Just nu är det inte särskilt kul att vara socialdemokratisk politiker. Nyheterna de senaste veckorna har kommit att domineras av dels brottsligheten i Malmö, dels det faktum att svenska myndigheter släppt människor som SÄPO betraktar som allvarliga hot mot rikets säkerhet lös på gatan, då de inte kan utvisas.

Båda fallen visar i ganska stor mån på den politiska impotens som allt mer kommit att dominera Sverige, och som redan resulterat i allvarliga siffror för regeringen i förtroendemätningar, samtidigt som socialdemokraterna är nere på historiskt urusla nivåer.

Vill man vända den här utvecklingen behöver man verkligen markera att saker och ting faktiskt görs. Frågan är dock vad som faktiskt går att göra, så här sent i dagen. Att lova att Sverige snart kommer att få tusentals nya poliser på bara ett par år, om regeringen (eller oppositionen) får bestämma, är inte överdrivet seriöst: hur ser det egentligen ut med ansökande till polisutbildningen, till att börja med? Att lova att kriminella ska ”jagas till världens ände”, a la justitieminister Morgan Johansson, är bara skrattretande i dag. Helt oaktat frågan om Johansson själv tror att detta kommer att ske – hur många andra gör det? Polisens problem är inte sådana att lite god vilja och hårda ord från Stockholm kommer att trolla bort dem.

Det finns dock en ände där våra politiker faktiskt kunde börja, och där det också är praktiskt möjligt att åstadkomma förändringar. SÄPO gick nyligen ut och varnade för att många av de organisationer man måste hålla koll på delvis finansieras av skattepengar, det vill säga olika bidrag, som stöd till kulturföreningar och studiebidrag etc. 

Det finns starka skäl att fundera på om den svenska modellen på området – där civilsamhället antas frodas som bäst när det övergödslas av offentliga medel – går att försvara i dag. Det är ännu mer osäkert om denna modell kommer gå att försvara imorgon, givet att de flesta kommuner går mot allvarliga, traumatiska nedskärningar, även i kärnverksamheten. Kommer väljarna att stå där och se på medan nedskärningarna duggar tätt i såväl skola som äldrevård, samtidigt som säkerhetspolisen varnar för att pengar försvinner iväg utomlands och till extremistiska grupperingar?

Jag själv är knappast någon principiell motståndare till bidrag. Men det är tydligt att det finns en hel industri i Sverige som frodas kring den strida strömmen av projektpengar, kulturbidrag och annan statlig givmildhet. Det sticker i ögonen att se hur Nationella insatsstyrkan sätts in mot unga kriminella, som fram till nyligen fick lön och bostad betald via Malmö kommun för sin totalt icke-verkliga insats för att förhindra ungdomar att välja kriminalitetens bana. Hur många skötsamma medborgare i Malmö kan förvänta sig en liknande givmildhet från sin kommun?

I tider av brist så blir konkurrensen om resurser allt hårdare och allt mer politiskt infekterad. Klagomålen mot att skattepengar går till kriminella och till extremister kommer att bli fler och mer högljudda. Det vore således en bra idé att ta initativ tidigt.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Publicerad: 13 november 2019 kl 05:05
Uppdaterad: 13 november 2019 kl 05:04

Skribent

Malcom Kyeyune
skribent, debattör och bloggare