Krönika
Gängkriminalitet
15 januari 2020 kl 05:05

En svensk barndom präglas redan av explosioner

Skribent

Paulina Neuding
Europaredaktör på tidskriften Quillette

Det här är en opinionstext

De många sprängningarna som plågar Sverige skrämmer långt fler människor än vad som framgår av statistiken över brottsoffer. Och de präglar redan svenska barndomar i såväl Biskopsgården som på Östermalm. 

Sprängladdningen var ovanligt stark den här gången. Utöver det bostadshus som ser ut att ha varit måltavlan för bombningen på Östermalm natten till måndag, krossades flera fönster i en skola intill och en förskola fick hålla avdelningar stängda. En lärare berättar att det blir personalens uppgift att prata med barnen om explosionen, svara på deras frågor och försöka förmedla lugn. Så som vuxna i Sverige får hitta sätt att göra när barn konfronteras med gängvåldet.  

Fler än 230 misstänkta bombningar ägde rum i Sverige bara under 2019, och inget tyder på en avmattning sedan årsskiftet. Och bomber är inga precisionsvapen. Det räcker med en enda sprängning för att orsaka en katastrof, och det är fortfarande ren och skär tur att inte fler skadats eller dödats givet blotta mängden attentat. 

Men sprängningarna påverkar och skrämmer också fler människor än vad som framgår av statistiken över brottsoffer. De präglar redan svenska barndomar. Och när en bomb blåser ut fönster på en skola på Östermalm, ett stenkast från TV-huset, gäller det att påminna sig om hur närvarande gängvåldet redan är i många barns liv.

Efter en misstänkt bombning i Rosengård i juli förra året intervjuade Sydsvenskan några barn i bostadsområdet, bland annat en tolvårig pojke som ramlade ur sängen av explosionen.

”Jag fick ont i hjärtat och jag hörde hur min syster skrek i rummet bredvid,” berättar han. Tillsammans med sin lillasyster hoppade han ut från balkongen. Familjen slängde ut en matta över ett buskage nedanför för att dämpa barnens fall.

En flicka i åttaårsåldern säger till tidningen: ”Jag vill inte ha det så här, jag vill att det ska vara lugnt. Jag vill inte några bomber här.” 

Men så säger hon att det alltid är så här i hennes område. 

Så kan en svensk uppväxt se ut. Det saknas bara stora, söta flugsvampshattar.

Jag har tidigare skrivit om knattarna på Dimvädergatans förskola i Biskopsgården i Göteborg som gav sig ut på demonstrationståg i sitt område tillsammans med sina lärare för att vädja till gangstrarna att sluta skjuta. Ändå blev en pojke dödad i fastigheten intill av en handgranat, vilket skrämde upp barnen på dagis. Ändå fortsatte skjutningarna.

Och minns den förtvivlade farmor som skrev på Facebook efter en bombning i Malmö i höstas: ”Sebastian är 8 år, hans lillasyster heter Ella och ska fylla 7 om två veckor. Tills i går kväll upptogs hennes tankar bara av det förestående kalaset. Idag är hon och hennes bror två väldigt rädda svenska barn, vars trygga tillvaro just har rämnat.”

Den 1 januari i år blev för övrigt Barnkonventionen svensk lag. Juridiskt sett är lagen ett formidabelt slag i luften, men man får förmoda att det är en fråga om andra prioriteringar. ”Det handlar om att barns rättigheter ska tillgodoses och att barn ska ges goda uppväxtvillkor. Barns uppväxt går inte i repris, den är här och nu,” skriver jämställdhetsminister Åsa Lindhagen (MP) på DN Debatt. Under tiden får en skola på Östermalm sätta in nya fönster i klassrummen. 

 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Publicerad: 15 januari 2020 kl 05:05
Uppdaterad: 15 januari 2020 kl 14:07

Skribent

Paulina Neuding
Europaredaktör på tidskriften Quillette

Nästa artikel

Debatt
Kriminalitet
14 januari 2020 kl 05:00

KD: Fick explosionen statsministern att vakna?

De segregationsbomber som orsakat den grova kriminaliteten briserar nu runt om i hela vårt land och i delar av Stockholm som tidigare upplevts som trygga. Yrvakna politiker måste nu vakna och kraftsamla för förändring, skriver Stockholms trygghetsborgarråd Erik Slottner (KD).

Det här är en opinionstext

Erik Slottner
trygghetsborgarråd (KD) Stockholms stad

Natten till måndag skedde en våldsam explosion på Östermalm i Stockholm, varvid ett flerfamiljshus skadades svårt. Det handlar av allt att döma om ett attentat mot en lägenhet, och polisen har inlett en förundersökning om allmänfarlig ödeläggelse.

Bombdådet på Östermalm är tyvärr bara det senaste i en lång rad av liknande händelser. Här kan nämnas till exempel den kraftiga detonationen vid ett flerfamiljshus i Linköping i somras, som drabbade ett stort antal personer och ännu fler lägenheter. Fram till slutet av november förra året uppgick antalet sprängningar i Sverige till 236 stycken, detta att jämföra med 162 under 2018.

Utöver sprängningarna tillkommer förstås andra grova våldsbrott, inte minst skjutningarna, som legat på en stadigt hög nivå sedan 2017. Under de senaste fem åren har 68 människor skjutits ihjäl enbart i Stockholms län, 17 av dem i fjol. Vid internationella jämförelser sticker Sverige ut radikalt. Det trygga Sverige som flera av oss växte upp i tycks vara ett minne blott.

Nyhetsflödet innehåller så gott som dagligen nya skjutningar och sprängningar. Det har satt kännbara spår i människors vardag och otryggheten ökar som resultat av den allt mer brutala brottsligheten. Rädslan för att röra sig utomhus sent om kvällen har tilltagit med åren, liksom utsattheten för brott mot enskild person.

Myndighetssverige och ledande politiker har alltför länge präglats av handfallenhet och dålig framförhållning i bemötandet av den växande kriminaliteten, som i samverkan med en bristfällig integration blivit ett allt större hot mot samhället. ”Vi såg det inte komma” – för att citera en naiv svensk statsminister. Men de tickande segregationsbomber som orsakat den grova kriminaliteten briserar nu runt om i hela vårt land och exploderar nu även i mindre städer och i delar av Stockholm som tidigare upplevts som trygga. Det enda positiva detta kanske medför är att yrvakna politiker som inte såg detta komma vaknar upp av smällarna och tar sitt förnuft till fånga och kraftsamlar för förändring. Vänder inte utvecklingen är detta ett reellt hot mot Sverige och vår demokrati. 

Det är således hög tid för landets politiker att ta krafttag mot brottsligheten och för medborgarnas trygghet, på såväl nationell som kommunal nivå. På riksplanet – där de flesta av insatserna behövs för att komma till rätta med just grov kriminalitet som sprängningar och skjutningar – driver Kristdemokraterna till exempel frågorna om fler poliser, straffskärpningar och översyn av straffrabatter, samtidigt som vi vill se tunga investeringar i sociala insatser.

Men även på kommunal nivå kan åtgärder vidtas. I Stockholms stad har vi tillsammans med de övriga partierna i den styrande majoriteten vidtagit en mängd trygghetsskapande åtgärder. Vi genomför omfattande insatser i form av dels socialt förebyggande arbete, dels situationellt förebyggande arbete, varigenom stadsmiljön gestaltas utifrån ett trygghetsperspektiv. Till den senare kategorin hör ökad kamerabevakning och en trygghetsfond som årligen möjliggör trygghetsinvesteringar för 100 miljoner kronor.

Ett tredje spår utgör det reaktivt förebyggande arbetet, i form av en historisk satsning på ordningsvakter. Staden har avsatt 80 miljoner och femdubblat antalet kommunala ordningsvakter, som i dagsläget uppgår till omkring 100 stycken.

Ordningsvakterna var ett viktigt vallöfte från vår sida, men vi nöjer oss inte med mindre än att brottsligheten och otryggheten minskar. Målsättningen är att vända den bekymmersamma utvecklingen i riktning mot laglöshet som kännetecknar vissa delar av Stockholm. Jag vill uppmana andra kommuner som står inför likartade problem att följa stadens exempel.

När samhället upplever en allt allvarligare trygghetskris och polisen till följd av resursbrist inte kan fullgöra sin uppgift är det nödvändigt för staten att kraftsamla, men även för kommunerna att ta på sig en större roll i trygghetsarbetet. Fram till dess att staten återigen kan axla det fulla ansvaret för brottsbekämpningen och tryggheten måste kommunerna trots sina hårt ansträngda finanser göra sitt för att avhjälpa en situation som undergräver våldsmonopolet, och därmed samhällets själva grundval. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Publicerad: 14 januari 2020 kl 05:00
Uppdaterad: 16 januari 2020 kl 08:57

Skribent

Erik Slottner
trygghetsborgarråd (KD) Stockholms stad