Klassfrågor

Ett samhälle som känns rättvist mot mig är rättvist?

Idag sätter de privilegierade gruppernas psykologi dagordningen i samhället. Individens egenskaper och preferenser hamnar i första rummet, medan man ofta har svårt att förstå sådant som omgivningens påverkan. 

Ett av de starkaste argumenten för minskade inkomstklyftor jag nånsin stött på är det faktum att i mer ojämlika länder har människor oftare en grandios självbild. När avståndet mellan genomsnittet och toppen eller botten är större, blir det allt viktigare att höja sig över detta genomsnitt.

Nu är tendensen att överskatta sin egen förmåga inte något unikt för ojämlika länder. Tvärtom är det en vanlig psykologisk mekanism, som ligger bakom att exempelvis 88 procent av alla amerikaner tror att de är bättre bilförare än genomsnittet. Men det verkar alltså som att fler överskattar sig själva i länder med stora inkomstskillnader. Detsamma gäller för övrigt rika och mäktiga personer överlag.

Klass är också psykologi.

En vanlig slutsats i den psykologiska forskningen är att personer från lägre klasser är mer kollektivistiska, medan personer från högre klasser är mer individualistiska. Att växa upp med stora resurser skapar en känsla av att vara i kontroll över sitt öde, medan den som har mindre oftare är utlämnad till andra. Det medför en högre grad av fatalism, men också större empati.

Men konceptet om ett interdependent själv – för att tala i psykologitermer – är bredare än så. Det innebär att värden som tillhörighet och vänskap sätts högt, men också att man har mindre till övers för personer som bryter mot sociala normer eller plikter. Samarbete inom gruppen är viktigt, samtidigt som fördomar mot personer utanför gruppen också är vanliga.  

Mycket av detta känns igen i arbetarrörelsens klassiska ideal om solidaritet, skötsamhet och kollektiv styrka. Klassens psykologi blir till politik.

Idag är det dock snarare de privilegierade gruppernas psykologi som sätter dagordningen. Det oberoende självet, som alltså är vanligare högre upp i den socioekonomiska ordningen, sätter autonomin högst. Individens egenskaper och preferenser hamnar i första rummet. Man har svårare att se omgivningens och kontextens påverkan. Därtill tenderar mer resursstarka personer att se världen som rättvis. Människor som är framgångsrika brukar tycka att de är berättigade till den egna framgången. I linje med detta anser man att också de mindre framgångsrika har förtjänat sitt öde, exempelvis genom att inte ha ansträngt sig tillräckligt. 

Det är lätt att känna igen samtiden. Normerna om självförverkligande och individuella uttryck märks ständigt i den offentliga debatten, även bortom höger och vänster (identitetspolitiken är ett exempel), men syns också tydligt i politiken. Det är naturligt att förespråka sänkt a-kassa om arbetslöshet ses som ett privat snarare än ett samhälleligt misslyckande. Det är naturligt att mena att framgång måste löna sig bättre om man tror att denna framgång är ett resultat av individuella ansträngningar. Och så vidare.

Glappet mellan ”vanligt folk” och ”elit” handlar delvis om precis denna psykologi. Din klassposition formar både din själv- och din världsbild, men vad händer om du lever i ett samhälle där bara de privilegierades mentalitet dominerar?

Det är ett recept för misstro. Och, uppenbarligen, för narcissism.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.