Ett märkligt år går mot sitt slut 

Trots ihärdiga försök tycks ingen ordentlig inrikespolitisk debatt ha kommit i gång under covid-epidemin. Sverigedemokraterna försökte då och då prata om invandring som roten till allt ont men lyckades sämre med det än Kristdemokraterna som under några få dagar lyckades konstruera en kombinerad kritik mot olika invandrargruppers kulturella mönster och en diskussion om regeringens coronavirusstrategi.

KD har väl egentligen varit det enda partiet som lyft pandemin till den politiska debatten. Alla andra partier har vett att hålla sig undan. Det är helt livsfarligt att ha fel. Då är det bättre att låta regeringen ha fel i fred. Och KD:s propåer om hårdare restriktioner gjordes i praktiken för all framtid betydelselösa när deras partiledare glatt struntade i de rekommendationer som redan fanns. 

Moderaterna går då och då ut och vill prata om bidragstak. Alltså en gräns för hur mycket bidrag en person ska kunna få varje månad. Tanken är att det inte lönar sig att jobba. Att det är mer ekonomiskt gynnsamt att gå på bidrag än till jobb och att det är därför arbetslösheten är så hög.

Den debatten kommer de misslyckas med att dra i gång. I alla fall nu. Dels för att den är logiskt märklig. Om det lönar sig mer att gå på bidrag än att jobba och människors drivkraft är att det man gör ska löna sig borde arbetslösheten vara skyhög bland moderater. Om de verkligen tror på vad de säger. Antingen det eller så funkar inte marknadsekonomin och de har alldeles för bra betalt på de jobb de har –  varför skulle någon med vinstintresse betala mer i lön till någon än nödvändigt? 

Dels så är arbetslösheten just nu påverkad av just coronaviruset. Hela branscher står inför utplåning. Att skylla arbetslösheten på för höga bidrag är just nu sällsynt osmidigt. Och dessutom hopplöst att få i gång en debatt om. Eftersom nästan allt ändå kommer handla om corona. Viruset. 

Allt drunknar i det. Och alla har åsikter. Men vi kommer aldrig att få se en seriös politisk diskussion om frågan. Inte ens när farsoten dragit förbi, vi uppnått någon form av immunitet, eller den helt enkelt muterat till en mindre dödlig variant och blivit som en kraftig säsongsinfluensa bland andra.

Bristen på politisk debatt om regeringens strategier nu, under brinnande pandemi, gör att oppositionen inte kan drabbas av en enorm efterklokhet under valåret 2022 och peka på de tusentals åtgärder regeringen borde ha gjort i stället för vad regeringen gjorde. Inte heller kan de säga att de föreslog dessa åtgärder. Eftersom de inte gjorde det.

I politik väger handling tyngre än ord. Man må tycka vad man vill om vad Sverige borde gjort annorlunda och när vi borde gjort det, men regeringen handlade i alla fall. Litade på expertmyndigheterna och agerade för det mesta i enlighet med deras råd – vilket man har som tradition att göra om det inte gäller att utreda om den svenska narkotikapolitiken är effektiv. Från oppositionen hördes inga högljudda invändningar. Om några alls.

I politik väger handling tyngre än ord. Och ännu viktigare 2022 – i politik väger handling mycket tyngre än ord som inte uttalats. För de väger inget alls.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.