Val 2018

Ett kontor där chefen kommer in vart fjärde år

Långa mandatperioder kan göra det enklare för politiker att fatta nödvändiga men impopulära beslut. Eller, skapa en sömngångaraktig tröghet.

För en vecka sedan kom regeringens lista på planerade propositioner för våren 2018. Så nu kan vi börja summera. Det här är vad det blev av den här mandatperioden.

Redan fyra år? Tänk vad tiden går. När de fyraåriga mandatperioderna infördes i och med valet 1994 stod nackdelarna med täta val i centrum. Tre år är en alltför kort tid för att en ny regering ska hinna sjösätta ny politik och få fram konkreta resultat före nästa val.

De förlängda mandatperioderna tillkom under krisåren. Ett dilemma med budgetsaneringar är att väljare som visserligen stöder nödvändiga åtstramningar på ett övergripande plan, ändå tenderar att straffa de politiker som solkar ned sig genom att besluta om de skarpa detaljerna. Om regelverken inte ger beslutsfattarna något tillfälligt skydd mot kortsiktiga väljares hämnd – skydd exempelvis i form av stränga formkrav för budgetprocessen och ja, just det, längre mandatperioder – tvingas en politiker att bli lika kortsiktig som sina ilskna väljare.

Så länge beslutsfattarna vill mer än sina väljare och behöver skapa sig handlingsutrymme för att kunna släpa med sig valmanskåren, är längre mandatperioder ett lämpligt verktyg. Men intressant nog tycks vi under senare år ha hamnat i motsatt situation. Det politiska systemet har reagerat sömngångaraktigt på nya samhällsproblem, inte på grund av rädsla för väljarreaktioner, utan snarare därför att trycket utifrån inte har varit tillräckligt högt för att bryta igenom trögheten. När valen slutligen närmar sig tycks numera den politiska beslutsviljan öka, inte minska.

För att ge ett dagsaktuellt exempel: ta den segdragna frågan om bilmålvakter. De är inte älskade av någon och frågan är egentligen inte alls partipolitisk. Ändå präglas den politiska hanteringen av en rent förunderlig senfärdighet.

Det var redan under våren 2009 som Transportstyrelsen och Kronofogdemyndigheten kom med gemensamma förslag för att komma åt målvakterna. Men det dröjde nästan fem år innan den dåvarande alliansregeringen hade fört frågan fram till en lagändring. Skulle problemet verkligen vara så komplext? Av en händelse väntade ett riksdagsval några månader senare. 

Den nya mandatperioden innebar rollbyte. Målvaktslagen visade sig otillräcklig och nu fick den rödgröna regeringen besvara rader av frågor från oppositionen om när en skärpning skulle komma. Så sent som för ett år sedan svarade regeringen svävande att de ”följer frågan”. Riksdagen efterlyste därefter åtgärder från regeringen i ett tillkännagivande förra våren. Månader gick. I torsdags meddelade så infrastrukturministern att frågan plötsligt ska snabbutredas med förslag färdiga i juni. Och av en händelse väntar ett riksdagsval några månader senare.

Låt oss ponera att mandatperioderna fortfarande hade varit treåriga. Då skulle gissningsvis hela hanteringen av bilmålvaktsfrågan gått två år snabbare. Nu är politiken ett kontor där chefen bara kommer in på kontoret var fjärde år. Det utrymmet fyllde sin funktion 1994. Men frågan är om det inte snarare sänker handlingskraften idag. Hur i hela friden blev det så?

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.