Partipolitik

Endast populisten misstror sin dagstidning!

Det kan både vara sant att dominerande nyhetshus har producerat undermålig journalistik och att våra politiska system idag är föremål för påverkansoperationer som exploaterar denna brist till andra, främmande syften.

Det senaste dramat i svensk partipolitik följer ett tema som blir allt vanligare i olika varianter. Nu tänker jag inte på skådespelarna som råkar stå på scenen just den här veckan. Det intressanta är orkestern som har börjat upprepa samma melodi. Det må vara hur det vill med om det var något eller inte som låg bakom att en reporter från Nyheter Idag begärde ut en epostkorrespondens från UD vid just det där tillfället, och om den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali tänkte något särskilt eller kanske helt enkelt bara blev för ivrig för att göra just det när han twittrade sina rader till journalisten Patrik Oksanen. Händelsen införlivas ändå i en dramaturgi som växer fram i samhällsdebatten.

Det större dramat gäller idén att nyheter och opinionsbildning i växande grad tas över av planterad desinformation som sprids med politiska syften. Om man tillåter sig att karikera en aning kan man säga att det finns två huvudläger som på sitt sätt är överens. Båda grupper anser att det är en larvig idé att så kallade falska nyheter skulle vara allmänt förekommande – förutom hos Den Politiske Andre, där falskheten grasserar och måste avslöjas. I denna tanke kan Trumpvänliga antietablissemangsrörelser vackert förenas med svenska dagstidningar och public service-bolag.

I bakgrunden finns ett falskt antagande i mediedebatten som den förs idag. Det antas råda ett motsatsförhållande mellan att det å ena sidan stämmer att dominerande media i flera år svek sitt uppdrag att bevaka inte minst migrationsfrågor på ett sant och relevant sätt, och att det å andra sidan tyvärr också skulle kunna stämma att västliga demokratier är utsatta för fientliga desinformationsförsök som försvagar demokratierna genom att underblåsa inre konflikter. I själva verket finns ingen motsättning alls.

Det kan både vara sant att dominerande nyhetshus har producerat undermålig journalistik som skadat deras ställning hos medborgarna, och att våra politiska system idag är föremål för påverkansoperationer som exploaterar denna verkliga mediebrist och befogade medborgarmisstro till andra, främmande syften.

Snarare hänger dessa båda ting förmodligen ihop. Det är så mycket enklare att exploatera och underblåsa en misstro som fötts av verkliga brister, än att försöka iscensätta en konflikt ur tomma luften.

Denna falska motsättning mellan mediekritik och vaksamhet mot fientliga påverkansoperationer fyller sin funktion för alla inblandade. I det ena lägret kan på det sättet hård och saklig mediekritik enklare avfärdas som ett slags suspekt illojalitet mot det demokratiska samhällets institutioner. En god medborgare litar minsann på sin dagstidning! Mediekritikern är i bästa fall lurad, i värsta fall en demagog. (Decennier av samhällsvetenskaplig mediekritik bärs diskret ned till källaren och mals till makulatur.)

I det andra lägret kan den föreställda motsättningen användas till att raljant vifta bort allvarliga frågor om kopplingar mellan västliga antietablissemangsrörelser och ryska påverkansoperationer. Tss! Bara hjärnspöken hos den som är naiv nog att tro på ”regimmedia”. Förnekar du att det finns skäl till mediekritik? Så kan leden slutas.

Det här är en strid som man gott kan vägra att välja sida i.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.