Krönika
Demokrati
23 november 2015 kl 13:14

Denna artikel publicerades för 4 år sedan

En uppgörelse med vår egen självbild krävs

Det är inte ondskefullt att be en person som fått sina grundläggande behov tillfredsställda att bryta den påtvingade sysslolösheten, och hugga i. Faktum är att det är mer kallsinnigt att inte försöka ta tillvara de asylsökandes kompetenser och färdigheter för att avlasta ett mycket hårt påfrestat system.

”Vet du, nu befinner vi oss i Sverige. Vi tar emot folk i nöd. Vi bygger inte upp Gulagarkipelager”. 

Jag satt på en middag och beskrev hur förundrad jag blivit av en situation jag bevittnat på ett transitboende för nyanlända flyktingar. Tolken som lovat att hjälpa till hade fått förhinder. Paniken spred sig bland frivilligarbetarna - 30 personer hade just åkt iväg med en av Migrationsverkets bussar och 40 nya var på ingång. Tänk om ingen kunde engelska?

Kan man inte bara fråga någon som bor här? undrade jag. Om 95 procent av alla som befinner sig här kommer från samma land borde det väl vara möjligt att hitta någon som kan bistå med tolkhjälp? Och om det saknas frivilligarbetare kanske man kan be de boende att hjälpa till med att tvätta och bädda rent? 

Det var nu min bordsgranne lät mig förstå att jag resonerade som en stalinist. Här har människor flytt för sina liv, och när de väl kommit i säkerhet ska de tvingas bre smörgåsar!

Mitt exempel är förstås anekdotiskt. Men det säger något om vilken uppgörelse med vår egen självbild som krävs. Alla reformer som är nödvändiga om vi inte vill att notan för invandringen ska landa på de 100 miljarder om året som Jon Åsberg prognosticerade i en mycket spridd krönika i Affärsvärlden, kräver att vi slutar betrakta varje avsteg från den svenska ”humanitära stormakten” som ett steg mot Gulag.

För det är inte ondskefullt att be en person som fått sina grundläggande behov tillfredsställda att bryta den påtvingade sysslolösheten, och hugga i. Faktum är att det är mer kallsinnigt att inte försöka ta tillvara de asylsökandes kompetenser och färdigheter för att avlasta ett mycket hårt påfrestat system. 

Det frivilligarbete som sker är fantastiskt, och gudarna ska veta att kontakterna mellan majoritetsbefolkning och nyanlända skulle behöva bli fler. Men vi har inte råd – och borde inte heller ha hjärta – att fortsätta slösa bort de resurser som står till buds. Ändå är det bara Centerpartiet som hittills visat någon verklig vilja att faktiskt öppna upp systemen för de människor som är här, genom sitt förslag att låta människor börja söka arbete från dag ett.

Någon perfekt lösning finns inte och därför behöver vi tänka nytt. Låt de boende få hjälpa till där de befinner sig och ge dem ett intyg som de sedan kan använda när de senare söker jobb. Låt de nu framväxande företagen inom delningsekonomin få matcha asylsökandes kompetenser mot enkla tjänster: det ger dem inte bara chans till tillfälliga påhugg, utan kan också skapa grunderna till det CV-bygge som krävs för att så småningom kunna meritera sig till en fast tjänst: om det är det man vill ha. 

Man kan dra en parallell till sjukförsäkringssystemet och de tidigare förtidspensioneringarna. De flesta är överens om att den som är för sjuk för att arbeta ska slippa. Men att inte kräva att de som kan, ska göra rätt för sig, även i liten skala, har visat sig vara den grymmaste sortens plakatpolitik.

Många av de som kommit hit tillhör sina hemländers mest driftiga skaror. De har överlevt krig, livsfarliga båtresor och långa iskalla vandringar genom Europa. Det vore en fruktansvärd ironi om det är den självgoda svenska välviljan som till slut tillåts slå ut deras livsgnista.

Det var nu min bordsgranne lät mig förstå att jag resonerade som en stalinist. Här har människor flytt för sina liv, och när de väl kommit i säkerhet ska de tvingas bre smörgåsar!

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.