Klaner

En trovärdig stat kan inte samsas med klanstyren

En utveckling där staten ägnar sig mer åt moralisk klåfingrighet än sina kärnuppgifter leder inte till en vacker plats, skriver Anosh Ghasri som läst om familjestyret i Angered. 

Krönika

Idag har vi 61 utanförskapsområden i Sverige. Skjutningar i stadsmiljö, stenkastning mot blåljuspersonal, våld mot vårdpersonal och en ökad känsla av otrygghet är lika normaliserade som de uppgivna suckarna efter varje terrordåd. Mitt i denna prekära situation där staten vacklar i en av sina mest grundläggande funktioner, nämligen att värna om medborgarnas trygghet och rättigheter, har vi en polischef vars respons inte är starkare än ett desperationens rop på hjälp. Den statliga myndighet vars syfte är att bland annat slå vakt om våldsmonopolet och därmed skydda medborgarna, står handfallen inför en ny verklighet.

Parallellt med det försvagade våldsmonopolet, och tappade territorium som utanförskapsområdena är att betrakta som, har det växt fram små samhällen i vilka tillvaron är allt än svensk. Nyligen avslöjades att stadsdelen Angered i Göteborg styrs av en stor familj som utformat samhället i enlighet med sina för det svenska samhället avvikande normer och vanor vad gäller rättskipning.

I samband med avslöjandet uppdagades en detalj som var mer chockerande än själva avslöjandet. Polischefer i landet bad ledaren för familjen om hjälp med att lösa konflikter redan för elva år sedan. Det har alltså under minst elva års tid funnits en kännedom hos polismyndigheten om inte bara den granskade familjens makt och våldskapital, utan även om att människor härstammande från andra länder löser sina konflikter utan inblandning från det svenska rättsväsendet.

Att kalla detta för en kapitulation är en underdrift.

Staten har dock inte legat på latsidan. Regeringen gav för ett år sedan Folkhälsomyndigheten i uppdrag kartlägga svenskarnas sexvanor. Den tidigare folkhälsoministern har övervägt införandet av en läskskatt. Överintendent och chef för Statens museer för världskultur har drivit linjen att museernas egna verksamheter bör främst inriktas på värderingsfrågor såsom antirasism och normkritik istället för expertkunskap. Samtliga myndigheter förser idag sina anställda med information om rätta moraliska rättesnören; den omtalade värdegrunden.

Talen om allas lika värde, normkritik samt genus- och HBTQ-certifiering av myndigheter och offentliga miljöer i all ära. Men vad är allt detta värt när staten tappar sitt våldsmonopol, förlorar kontrollen över områden och handfallen ser på när rättsväsendet glider den ur händerna?

Vad är allt detta värt när staten förlorar legitimitet? Demokratiska stater, där direkt användning av våld i syfte att styra landet eller att tysta kritiker inte förekommer, blir aldrig starkare än den grad av legitimitet som statens medborgare skänker den. Och den legitimiteten fastslås inte en gång för alla, utan är en ständigt pågående förhandling vars utgång vid varje given tidpunkt är beroende av hur väl statens representanter, dess myndigheter och institutioner, sköter sina förehavanden och uppfyller sitt ansvar gentemot medborgarna.

Framväxten av stadsdelar som Angered är inte en kris bara för polisen, utan i längden även för själva fundamentet för den svenska staten som vi känner den. I rådande läge borde statens, och regeringens, främsta fokus vara att återta våldsmonopolet samt återupprätta förtroendet för dess institutioner och därmed öka deras legitimitet.

En fortsättning på den inslagna vägen där staten ägnar sig mer åt moralisk klåfingrighet än sina kärnuppgifter leder inte till en vacker plats. Det kan vara så att ingen polischef hittills funnit rätt lokal för att underrätta rikspolischef Eliasson om situationen, men nu när allt är uppdagat finns inga ursäkter kvar för att inte vidta resoluta åtgärder.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.