Valutgången 2018 Allt om nyheten

En svag regering är populistens bästa vän

Två lärdomar av valet – en positiv och en dystrare – är att det går att motverka Sverigedemokraternas framväxt, men att den brist på handlingskraft som präglar politiken är exakt det som utgör partiets mylla. 

Det finns många lärdomar att dra av valet, men en av de mest uppmuntrande är denna: det går att motverka SD:s framväxt. Jag är djupt bedrövad över att partiet fick så många röster, men ur SD:s perspektiv kan valresultatet inte vara annat än en kraftig besvikelse. De har periodvis legat över 20 procent i mätningarna och segervisst talat om att snart bli största parti. Resultatet blev långt från detta. Det är inte en slump utan beror på hur såväl media som de andra partierna, inte minst Socialdemokraterna, bemötte dem.

I slutet av valrörelsen började SD för första gången att mer systematiskt granskas som andra partier. Deras budgetar och principprogram togs på allvar, även i frågor som inte rör invandring. De klarade inte det. Partiets företrädare blev påtagligt störda av nyheterna om att deras budget innebär miljardbesparingar på kommuner och landsting, liksom att deras förslag om att slopa dubbla medborgarskap skulle gå ut över hundratusentals svenskar. Att de på olika sätt försökte krishantera just dessa förslag gissar jag beror på att det faktiskt var något de fick frågor om av potentiella väljare. Det är lätt att känna att traditionella mediers bevakning av SD inte påverkar partiets sympatisörer, men det verkar inte ha gällt i de här fallen.

Uppmärksamheten runt partiets önskan att inskränka aborträtten var knappast heller till deras fördel. Jimmie Åkesson gjorde därtill flera strategiska misstag, som när han i princip skröt om att han inte förstod sin egen budget, eller när han vägrade välja mellan Putin och Macron. Det är två exempel på retorik som förmodligen funkar i en liten hårdför kärna partitrogna, men inte för den som vill bygga ett bredare stöd. 

Människor bryr sig alltså fortfarande om breda sakfrågor och regeringsduglighet. Även de som tycker att invandringsfrågan är central inser att det också finns många andra områden där politiker måste vara trovärdiga. En strategi för att motverka SD bör även fortsättningsvis ta sin utgångspunkt i detta.

En andra slutsats av valet är mer dyster, och handlar om vad som trots allt utgör SD:s potential för att fortsätta växa. I skrivande stund talar allt för att de kommande veckorna kommer att präglas av stökiga försök till en regeringsbildning. Hur svårt det än kommer att vara att få ihop en regering, så kommer det verkligt svåra efteråt. Ett antal partier som på centrala områden står långt ifrån varandra kommer att behöva samarbeta. Det finns stor risk för att det förlamar politiken, inte minst vad gäller möjligheten att ta sig an de mer långsiktiga utmaningarna, som under lång tid redan varit politiskt försummade.

”Fragmentering är den stora tendensen”, twittrade statsvetaren Göran von Sydow om den europeiska politiska utvecklingen. Det ligger mycket i det. Helt oavsett partiernas program är det faktum att de är så pass många ett strukturellt hinder för att få särskilt mycket gjort. Just här finns också SD:s potential. En regering utan handlingskraft, eller ett politiskt landskap som kännetecknas av grälsjuka och sammanbrott, är populismens och missnöjesröstarnas bästa vän.  

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.