“Särskolor är som koncentrationsläger”. En bekant till mig läser till lärare, och citatet är från en av lektorerna på den pedagogiska institutionen. Förutom att jämförelsen är osmaklig blottar uttalandet ett av problemen med det svenska utbildningsväsendet. Lektorn tog “ideologiskt avstånd” från att låta barn med inlärningssvårigheter gå i specialanpassade klasser. Och hon är inget undantag. Salamancadeklarationen, ett FN-dokument som är ett slags bibel på lärarhögskolan, deklarerar tydligt och klart att alla barn ska undervisas tillsammans, oberoende av skillnader i behov.
Inkludering låter kanske bra. Men i praktiken betyder det att barn som behöver särskilt stöd inte alltid får sina rättigheter tillgodosedda.
Som tur är verkar den politiska medvetenheten om inkluderingsideologins problem öka. “Inkluderingstanken har gått för långt”, står det i överenskommelsen mellan regeringen och Centerpartiet och Liberalerna. Skolverket får i höst ett uppdrag att underlätta undervisning i särskild grupp. Det är bra, men för att ett systemskifte ska till måste lärare, rektorer, kommuner och det pedagogiska etablissemanget vara med på kursändringen. Och det kan bli svårt.
Inkluderingsideologin har präglat den svenska skolan åtminstone sedan 1990-talet. I Salamancadeklarationens anda avvecklades de så kallade OBS-klasserna för barn som led av exempelvis koncentrationssvårigheter. I stället skulle barnen placeras i “vanliga” klasser.
Visionen var “en skola för alla”, som uttrycks tydligt i Carlbeck-kommitténs utredning om särskolan från 2004. “Strävan i skola och vuxenutbildning ska därför vara att i så stor utsträckning som möjligt undervisa elever med olika funktionshinder tillsammans med övriga elever”, står det i utredningen. Kraven för att få plats på en särskola stramades åt. Ett barn med autismdiagnos skulle endast få plats i en specialklass om han eller hon också hade en utvecklingsstörning.
Givetvis ska inget barn känna sig utpekat. Men så här några år senare är det lätt att konstatera att inkluderingstanken ofta kan vara destruktiv.
I ett avsnitt av TV4:s Kalla fakta från december undersöks bakgrunden till varför flera tusen barn i Sverige inte går till skolan. Gemensamt är att de har någon form av autism och inte känt sig bekväma med den vanliga undervisningen, och att deras önskan om att få en plats i en specialklass ignorerats av rektorer och kommuner. En flicka i gymnasieåldern berättar i programmet att hon under högstadiet förvägrades en plats i en mindre klass, med argumentet att skolan inte ville “särbehandla” henne.
Resultatet av inkluderingsideologin har alltså blivit total exkludering. Barn inom autismspektrat, som har Aspergers syndrom eller ADHD men som kan nå upp till kunskapskraven i rätt undervisningsmiljö, offras för det pedagogiska etablissemangets idéers skull. Inkluderingstanken är dessutom skadlig för andra elever. Ett barn med koncentrationssvårigheter kan kräva lärarens hela uppmärksamhet under en lektion. Det minskar givetvis de andra elevernas tid med läraren.
Lektorer på landets lärarhögskolor kommer att gnälla om politiken läggs om. Låt de göra det. Skolan är trots allt till för barnen, inte för att akademiker med fäbless för 68-idéer ska driva ideologiska projekt.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.