Samhällsutveckling

En macka förklädd till moralkaka

Ibland misstänker jag att många av de samhällskonflikter som debatteras i dag faktiskt inte alls handlar enbart om moral, ideologi och rena idékonflikter, utan om en oro att förlora det egna arbetet, skriver Malcom Kyeyune. 

Krönika

När jag var yngre fick jag alltid höra att man bara blir mer och mer cynisk när man blir gammal. Nu, ett antal år senare, börjar cynismen krypa in, trots att folk i min omgivning fortfarande vill försöka påstå att trettio knappast är någon ålder att skryta om.

Det pågår ett slags kulturellt och politiskt skyttegravskrig i Sverige i dag, kretsande kring frågor som genus, inkludering, rasifiering, och en mängd andra modeord och hippa ideologiska apparater. Det lustiga är att båda sidorna i dessa extremt infekterade konflikter ofta tycks ganska eniga om vad det är som faktiskt står på spel.

Genusvetenskapen är ett enormt ambitiöst projekt som – beroende på vem man frågar – hoppas rasera allt vad ordning och stabilitet heter och leda till ett samhälle där katter och hundar gifter sig med varandra. Eller så utgör den i själva verket det största, bästa och enda hoppet om vi ska kunna få en framtid utan förtryck och dåliga normer.

Ta en annan fråga, den om public services vara eller inte vara. I Danmark har man till exempel beslutat sig för att skära i budgeten för dansk public service. Resurserna ska kapas med cirka en femtedel och man kommer dessutom utöva större kontroll från politikens sida angående kanalens innehåll. Fascism, menar vissa. Ett hot mot demokratin, menar andra.

Även här förstås och beskrivs utvecklingen nästan alltid i rena, ideologiska termer. När svenska journalister ger uttryck för oro för den danska utvecklingen är det en oro som lustigt nog alltid handlar om hur ”samhället” påverkas, eller vilken sorts ”utveckling” som kan skönjas. Extremt nobelt att tänka så mycket på samhällets väl och ve, kan man tycka, speciellt när det faktiskt är grundbulten också för deras egna jobb som avhandlas. 

Ibland misstänker jag att att många av de samhällskonflikter som skildras och debatteras inte alls har enbart med moral, ideologi och rena idékonflikter att göra. Kanske har journalisternas oro också något att göra med hur den egna arbetsmarknaden ser ut? Tidningsbranschen går ju inte direkt som på räls nuförtiden, med sjunkande upplagor och reklamintäkter; alldeles nyligen stängde exempelvis vänstersajten Politism sina dörrar.

Ponera att tidningsstödet skulle trappas ned, eller att nedskärningar skulle drabba public service. Vilka arbetsplatser finns det i dag som står redo att ta emot flera hundra arbetslösa journalister med tämligen höga löneanspråk och bekväma arbetsförhållanden?

Och, om jag får vara så elak, kanske har det här senaste påhittet med ”menscertifiering” som folk tydligen irriterar sig på mindre att göra med någon sorts gryende maoistisk kulturrevolution i landet lätt och lagom, och desto mer att göra med att vi i det här landet har byggt upp en kast av (statligt) avlönade antirasistiska och antisexistiska aktivister och akademiker, som hela tiden måste hitta på nya orättvisor att åtgärda för att kunna rättfärdiga sina egna löner och anslag.

Kalla mig cynisk, men en tanke är faktiskt att vi talar lite för mycket om ideologi, demokrati, fascism och stöveltramp. Vi i Sverige är otroligt bra på att tala om moralen, men vi glömmer ofta att maten kommer före.

Vi går mot en nära framtid där konflikterna om begränsade statliga resurser bara kommer bli hårdare och hårdare. Det är värt att komma ihåg det när pratet om demokrati och frihet och problematiska normer blir allt mer öronbedövande.

Eller som dramatiken Bertolt Brecht sammanfattade det: "Erst kommt das Fressen, dann kommt die Moral." 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.