Val 2018

En dag är nog flyktingfrågan lika död som kärnkraften

Om några decennier är det mycket möjligt att flyktingfrågan är lika spårlöst försvunnen från den politiska debatten som kärnkraften är i dag. Inte för att den kommer att lösas, utan för att den kommer att avlösas av nya politiska stridsfrågor. 

Krönika

Det blev ett intressant samtal med fin balans mellan politiskt och personligt när Jan Björklund (L) gästade Martin Wicklin i P1:s Söndagsintervju nyligen. Det nästan hördes hur Liberalernas partiledare rodnade en smula när han blev påmind om hur han som ung folkpartist ville avskaffa både betygen och försvaret.

En fråga dök dock inte upp: kärnkraften. Den har Jan Björklund hittills alltid hyllat. Efter Fukushima fortsatte han obekymrat göra det, men han blev allt mer ensam. Idag är hela energifrågan så frånvarande i politiken att den inte nämns i valrörelsen. Det finns sakfrågor som bränns politiskt och frågor som inte gör det. Några som en gång var heta är idag så iskalla att man kunde tro att de aldrig hade funnits.

Är det den framgångsrika kompromissens dilemma? Energiminister Ibrahim Baylan sydde ihop en blocköverskridande överenskommelse som länge hade setts som omöjlig. Därmed försvann både han och frågan ur mediernas fokus.

Politikens inbyggda konflikt mellan ideologiskt vital debatt och breda överenskommelser ställs på sin spets när val närmar sig. Ett närstudium av kärnkraftsdebatten kunde ge värdefull insikt i den lika explosivt partisprängande flyktingfrågan. Moderatledaren Ulf Kristersson suckar: ”Flyktingfrågan kan inte tillåtas paralysera svensk politik.” Men det kommer den att göra.

Att komma överens med Moderaterna före valet vore rena självmordet för statsminister Stefan Löfven, nu när den interna (S)-kritiken från unga, kvinnor och troende låter precis som inför folkomröstningen om kärnkraften 1980. Då blev partiets förakt för kärnkraftsmotståndet symbolen för årtionden av feltänk: miljön sattes ständigt i andra, tredje eller tionde hand, efter tillväxt, lönsamhet och militära intressen. Vi var många medlemmar som lämnade partiet.

Enligt Marie Demker, professor i statskunskap vid Göteborgs universitet (P1:s God morgon världen 13/5) kan en blocköverskridande överenskommelse om migrationspolitiken leda till att partier och väljare ”hakar ur varandra”. Om de hamnar i otakt ”är det stor risk att väljarna tycker det är roligare att rösta med nya partier.”

Så kan det gå nu. 1980 blev resultatet att Miljöpartiet drogs igång av Per Gahrton, utbrytare från Folkpartiet. De avfärdades som hopplösa miljökoftor som ingen kunde ta på allvar. Men 2014 kom MP med i regeringen. Då hade deras frågor hunnit genomsyra alla partier – så till den grad att de nu riskerar att hamna utanför riksdagen.

Varken flyktingfrågan eller kärnkraftsfrågan kan infogas i en högervänsterskala. Inget parti har en linje som kan ena alla medlemmar. Både Socialdemokraterna och Moderaterna omfattar alla för tillfället förekommande åsikter. De tunga personerna i toppen byter uppfattning från en dag till en annan.

Som politisk stridsfråga kan denna inom några decennier vara lika spårlöst försvunnen som kärnkraftsdebatten är i dag. Inte för att den blir löst, utan för att något omvälvande inträffar. Vad som blir Fukushima-momentet här vet ingen, men det lär inte handla om att färre människor i framtiden tvingas fly.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.