Sverige brinner. Som en hackig skiva som bara kan spela en enda refräng tvingas vi nu erkänna att nej, vi var inte förberedda den här gången heller. Enorma arealer har redan brunnit upp, och nu talas det om att vissa av bränderna helt enkelt inte går att släcka. De kommer i värsta fall att fortsätta in långt på hösten.
Är det för tidigt att kasta den första stenen? Borde vi, av respekt och hövlighet, vänta tills bränderna är släckta innan vi börjar prata om vad den visar om vår regering? En för alla, alla för en, tills vi tillsammans tagit oss ur krisen? Nja. Detta låter kanske fint, men jag är inte helt övertygad om att det är rätt sak att göra.
Det tycks mig som att kriserna de senaste tolv åren alla avslöjar en viss sida hos moderna svenska politiker – från höger till vänster – som är både iögonfallande och olycklig på samma gång. Det våra ledare gör, gång på gång när en kris är i antågande, är att huka, ducka, vända blicken mot fötterna, och stå still. Krisen kommer, och man står där orörlig och accepterar den. Man tar smäll på smäll, mumlandes något om att man varit naiv eller att det nu behövs fler utredningar eller vad det nu kan vara. Sen när väl stormen blåser över, då reser man sig sakta och räknar in hur stor skadan blev. Puh, vi förlorade bara så mycket i mätningarna. Pust, vi behövde inte sparka mer än en eller två höga chefer. En lättnadens suck: det blev ju inte värre än så här.
Varför var vi inte bättre förberedda den här gången? Det kan inte bero på en brist på utredningar. Dessa utredningar finns, men av någon anledning agerade ingen på dem. Är det en brist på pengar, kanske? Nja. Utrustning i stil med brandbekämpningsplan är kanske inget du eller jag har råd med, men i jämförelse med statsbudgeten är de rena rama avrundningsfel. Sverige planerar trots allt att lägga mer på subventioner till elcyklar (!) än vad en handfull sådana plan skulle kosta. Faktum kvarstår: inget hände, och nu är vi här igen.
Att stå som ett tvåbent rådjur i helljuset och vänta på att långtradaren ska försvinna är numera en så vanlig metod för att ”hantera” Sveriges växande problem att ingen verkar komma ihåg att det går att göra annorlunda. Våra politiker är inte bara passiva: de hyllar sin egen passivitet. Så kan vi inte göra. Så får vi inte göra. Det går inte att göra så. Vi måste vänta på en utredning. Utredningen sa faktiskt åt oss att vi behöver göra fler utredningar. Så fortsätter det, år efter år. Lyssna på dessa människor länge nog, och du börjar nästan tro att de som fattar våra beslut och allokerar våra gemensamma resurser inte har någon makt alls.
Detta är nonsens. Att det i Sverige finns pengar till subventioner av elcyklar, men inte till inköpet av brandbekämpningsplan, det är ingen oföränderlig lag vi fått från en orättvis Gud. Det markerar, bortom all önskvärd tydlighet, hur stora skillnader det är i hur mycket olika svenskar faktiskt är värda i sina politikers ögon. Hur mycket vi än försöker tala runt denna punkt så går den inte att undvika.
Våra politiker har under en lång tid konstruerat ett system för sig själva där man inte behöver få sparken eller ens skämmas särskilt mycket bara för att man misslyckas eller inte gör tillräckligt. Passivitet bestraffas inte, den belönas. Bli inte förvånad om valnatten slutar som den katastrof ingen kommer kunna trolla bort genom tillsättandet av ännu en utredning.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.