Krönika
Krishantering
27 maj 2020 kl 05:10

Efter coronanyhetens behag väntar år av leda

Skribent

Malcom Kyeyune
skribent, debattör samt medlem i Tankesmedjan Oikos förtroenderåd

Det här är en opinionstext

Vägen fram till valet 2022 är ett maraton som knappt ens börjat för våra politiker som ska hantera den ekonomiska kris och massarbetslöshet som följer i pandemins spår.

De senaste veckorna har verkligen illustrerat det gamla ordspråket: ”det går fort i hockey”. Nyligen skrevs det i DN om hur journalister som på något sätt ifrågasatt Sveriges corona-strategi blivit misstänkliggjorda, angripna och mobbade socialt. Det har uppenbarligen setts som ”illojalt” beteende, eller som att man ”sår split” om man ställt allt för kritiska frågor på området. Den svenska  konformismen har även här gjort sig påmind.

De av oss som varit med ett litet tag kan dock se klara tecken på att det svenska fiskstimmet håller på att unisont byta riktning. Just nu står Sverige med skägget i brevlådan; våra dödstal är riktigt höga jämfört med våra grannländer, och vi verkar uppenbarligen inte ha smittan under kontroll, vilket i sin tur leder till en situation där flera länder redan nu markerat att de inte kommer öppna sina gränser till Sverige inom den omedelbara framtiden.

Man kan självklart tycka vad man vill om denna utveckling, men det är värt att förstå  hur enorma de politiska riskerna bakom regeringens agerande hittills faktiskt är.

De svenska socialdemokraterna har – precis som i princip alla ledare och ledande partier i hela världen, oavsett vilka åtgärder de valt – den senaste tiden exploderat i opinionsmätningarna. Från dem som inte har så mycket till övers för den sittande regeringen har detta lett till en hel del gråt och tandagnisslan. Men vad många tycks ha missat är att nästan alla stora kriser av det här slaget följer en sorts utstakad tidsaxel.

I början är den här sortens kriser enande – folk sluter upp sig bakom de styrande, och tolkar ofta in mer ledarskap och kompetens hos sina ledare än vad de egentligen kanske förtjänar – och den rubbade vardagen upplevs till och med som lite ”spännande”. Den som läser memoarer från andra världskriget kommer inte behöva leta länge för att hitta berättelser från ungdomar som plötsligt får åka ”på utflykt” ut till landet, där de får klappa kor och lära sig att täcka fönstren så att ljuset inte sipprar ut och ger de tyska bombplanen något att sikta på. Sådant kan faktiskt vara spännande – i alla fall i början.

Efter nyhetens behag kommer dock ledan. Om det är roligt att gå att hämta ransoneringskorten i början, så blir det i längden ganska tråkigt med undernäring och hunger. I fallet corona är det tydligt vad som komma ska: en enorm ekonomisk kris med massarbetslöshet (i USA förväntas arbetslösheten krypa upp till 20 procent den här månaden).

Det är här som krisen får en sorts opinionsmässig bumerangeffekt; om det är lätt att göra rätt i början, och folk är beredda att tolka det man gör positivt, så blåser vinden åt det motsatta hållet över tid. När arbetslöshet råder är folk mycket mer benägna att skylla allt dåligt på något politikerna gjort eller inte gjort, lite oavsett om det är sant eller inte. Ju allvarligare krisen är, desto större tendenser mot ett politiskt stämningsläge som rätt och slätt kan karaktäriseras som ”byt ut dem!”.

Huruvida Sveriges coronastrategi var smart ur ett medicinskt perspektiv är en sak. Men ur ett politiskt perspektiv har vår regering placerat de positiva effekterna (vi får gå på krogen!) i början på krisen, när det är lätt att bli populär, och de negativa effekterna (vi får inte längre resa utomlands för att Sverige lyckats bli rödlistat!) i en senare fas, när det är mycket lättare att bli impopulär.

Vi har haft ett par månader av nyhetens behag vad gäller corona. Nu väntar ett par år av leda; nationell förnedring när Sverige hånas och beklagas av våra grannar, fortsatta nedskärningar, arbetslöshet, en malande vårdkris, skjutningar och gängvåld. Vägen fram till valet 2022 är ett maraton som knappt ens börjat.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Publicerad: 27 maj 2020 kl 05:10
Uppdaterad: 27 maj 2020 kl 05:06

Skribent

Malcom Kyeyune
skribent, debattör samt medlem i Tankesmedjan Oikos förtroenderåd