Ebo-lagen

Ebo-lagen är en social bomb som ingen vill ta i

Medan rikspolitiker talar om ebo-lagstiftningen som en frihetsfråga, får kommunerna förhålla sig till dess verklighet, som är trångboddhet och svarthandel med bostadskontrakt. 

Det är extremt trångbott bland invandrare i flera svenska kommuner. Det visar en enkät som Dagens Samhälle har skickat ut till kommunala bostadsbolag, och som Janne Sundling och Johan Delby refererar till i ett reportage (DS 26/10). I Lessebo lever så mycket som en tredjedel av hyresgästerna i kommunala Lessebohus i trångboddhet. Dessutom finns omfattande problem med svarthandel med bostadskontrakt bland migranter.

För några år sedan satt jag med ett femtiotal svar på en annons om en andrahandsuthyrning på Blocket. Att läsa mejlen från desperata bostadslösa människor var som att titta ner i en avgrund. Folk vädjade om hjälp. Jag minns särskilt en kvinna som skrev och berättade att hon och maken delade en tvåa med fyra andra familjer, som tillhandahölls av familjernas arbetsgivare inom städbranschen. Hon var orolig för sin tvååring som tvingades växa upp bland främlingar. Please help us

Så ser tillvaron ut för allt fler barn i Sverige.

Orsaken till trångboddheten är inte bara kombinationen av omfattande migration och en dysfunktionell bostadsmarknad. Problemen förvärras av den så kallade ”ebo"-lagen om eget boende för asylsökande och nyanlända,  som innebär att människor som tar emot försörjningsstöd har rätt att bosätta sig i vilken kommun de vill. Ebo infördes 1993 med argument om individens autonomi och valfrihet, och har försvarats i samma ordalag sedan dess. Men lagen är en viktig orsak till att nyanlända har dragits till kommuner där det redan finns stora diasporor från samma hemländer eller grupper, och att människor lever under orimliga sociala förhållanden. När släktingar ber om att få flytta in är det svårt att avvisa dem, och så växer hushållen.

Redan för flera år sedan larmade Malmö stad om att man inte klarade av migrationen till kommunen, och att staten därför måste träda in och ändra ebo-lagstiftningen. Medan rikspolitiker har kunnat hävdat ebo som en frihetsfråga, har kommunerna haft att förhålla sig till verkligheten. I Malmö har det funnits bred politisk enighet om att ebo måste bort.

Men lagen förblir en dogm i svensk integrations- och migrationspolitik. Och inom borgerligheten har man upphöjt ebo till en fråga om själva rätten att röra sig fritt.

I det fullständigt avlägsna politiska samtalsklimat som rådde 2012, intervjuade jag dåvarande migrationsministern Tobias Billström (M) om Malmöpolitikernas krav på att slopa ebo. Han påstod, som ledande politiker gjorde då, att migration var oberoende av mängden människor som kom till en kommun. Ebo var en principfråga: 

”Vi kan inte låsa in människor i kommuner, inte minst eftersom Europakonventionen är väldigt tydlig på den punkten. Utländska medborgare med uppehållstillstånd har rätt att bosätta sig var de vill, oavsett om de blir försörjda av staten eller inte, precis som svenska medborgare.”

Resultatet av detta principiella fasthållande vid ebo-lagstiftningen är en social bomb. Och tiden bara går. 

 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.