Begränsad välfärd? Hela debatten

Dyrt att ställa grupper utanför välfärden

De allra flesta som kommer hit blir sedan kvar i landet, under lagliga eller olagliga former. Det bör man ha i åtanke i den nya välfärdsdebatten som började med Moderaternas utspel häromdagen.

Förändringstakten i svensk politik är nu så hög att det är svårt att hänga med. Det ringer fortfarande i öronen efter tidigare års debattstrider och då missar man att kanonerna har slutat att skjuta. Frågor som förut var extremt kontroversiella är i praktiken politiskt avgjorda.

Både regeringen och majoriteten av oppositionspartierna talar om migrationsfrågan i volym- och begränsningstermer. I självaste Dagens Nyheter hittar man förstasidesnyheter om att polisen uppges ha en policy som går ut på att hemlighålla hur många utryckningar och polisärenden som är direkt relaterade till asylinvandringen. 

Men mentala kartor uppdateras långsamt. Slentrianmässigt kommer vi att fortsätta klaga över den låga takhöjden i svensk debatt. Ändå har den ökat väsentligt på bara ett par månader. Tabun i debatten var fjolårsfrågan, nu skriver vi 2016.

Det som börjar är den nya välfärdsdebatten. Närmare bestämt inleddes den i onsdags med ett utspel från Moderaterna. Partiet föreslår att tillgången till välfärdsstatens tjänster och rättigheter bör begränsas för personer med tidsbegränsade uppehållstillstånd (vilket torde innebära huvuddelen av förra årets flyktingvåg). 

Detaljerna saknades, syftet var att markera en ny politisk riktning.

I det politiska universum som vi levt i de senaste åren skulle Socialdemokraterna exploderat över blotta tanken. I stället svarar Löfven att vi behöver ”tänka till” och signalerar att även S är på väg i samma riktning. Det är precis här den politiska debatten kommer att utspela sig 2016. 

De största partierna lär båda vilja hantera belastningskrisen genom att strama åt nyanländas tillgång till offentlig välfärd. Men inget av dem vet hur det ska gå till.

I närtid har Sverige experimenterat med att låta en grupp migranter få klara sig bäst de kan frikopplade från välfärdsstaten. Gruppen utgörs av romer från Rumänien och Bulgarien, och utfallet har varit fullständigt förskräckande. I teorin uppehåller sig romerna tillfälligt i landet och är därför inte samhällsmedlemmar med normala rättigheter.

När man laborerar med förslag om inskränkta välfärdsrättigheter ligger samma tanke i botten: De nyanlända är bara här tillfälligt. Då behövs inte samma tidshorisonter i välfärdsstatens ambitionsnivå – bara de akuta behoven skulle behöva mötas.

Men ser man till historisk erfarenhet är det att bedra sig. De allra flesta som kommer hit blir sedan kvar i landet, under lagliga eller olagliga former.

Situationen med romerna är en påminnelse om att välfärdssystemet inte bara är en empatisk gest mot omsorgstagaren. Hela samhället försämras om stora grupper lever i armod. Välfärdsstaten är bland annat en överenskommelse om att gemensamt betala en peng för att slippa leva omgiven av slum, ohälsa och desperata trashankar. Det blir billigare och trevligare än gated communities och vaktbolag.

Snälla nån, att släppa fram armod har ingen tänkt sig, är naturligtvis svaret på mörka funderingar. Men frågan är då vilka rejäla åtstramningar som vore möjliga och rationella.

Ty ”tidiga” och ”preventiva” insatser av olika slag syftar normalt till att förebygga mycket dyrare akuta insatser längre fram. Hellre preventiv barntandvård än dyra akuta rotfyllningar. Man kan tro att sådana framtida problem ändå inte kommer att belasta oss eftersom vistelsen skulle vara tillfällig. Jag tvivlar starkt på att det stämmer.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.