Flyktingpolitik

Dyr humanitet ställer grupp mot grupp

Centerpartiet kräver att staten ska betala för att vuxna människor ska få bo kvar på samma ort, enkom för att de tidigare har varit unga asylsökande. Ett förbluffande krav från ett borgerligt parti, kan tyckas. I synnerhet med tanke på att resultatet blir att grupp ställs mot grupp. 

Krönika

I våras framförde 23 centerpartistiska kommunpolitiker i Stockholms län ett krav på att ensamkommande som fyller 18 år innan deras asylansökan är avgjord ska bo kvar i den kommun de bor i och inte flyttas till en vuxenförläggning på annan ort. Motiveringen var att dessa personer ska bibehålla sitt sociala kontaktnät. Regeringen har med stöd av Vänsterpartiet avsatt 195 miljoner kronor för detta ändamål.

För en månad sedan upprepade Karin Ernlund, gruppledare för Centerpartiet i Stockholm stad, kravet på nytt, den här gången i denna tidning, och menade att kommuner måste få statlig finansiering för detta.

Avsikterna verkar goda, men förfarandet låter sig onekligen diskuteras. Vi talar, precis som Ernlund skriver, om personer som fyllt 18 år och således är vuxna. Regeringen har med andra ord avsatt skattepengar för att kommuner ska kunna upplåta platser åt vuxna personer, enkom för att dessa personer tidigare varit unga asylsökande.

Och Centerpartiet kräver mer. Förfarandet är i paritet med att, säg, Pelle Karlsson inte ska söka arbete på annan ort för att han ska kunna behålla sitt kontaktnät där han bor idag. Vem skulle framföra den tanken och förvänta sig att bli tagen på allvar?

Faktiska omständigheter gör inte frågan mindre svårhanterlig. När migrationsvågen nådde Sverige 2015 tvingades många kommuner, nödgade av platsbrist, att köpa externa platser utanför den egna kommunen för att placera de ensamkommande som anvisades till dem. Vi har idag en situation där kommuner inte bara har ansvar för de ensamkommande som bor i kommunen, utan även för dem som placerats på annan ort.

En konkretisering kan klargöra komplexiteten i detta. Låt oss säga att Vansbro kommun har fyra ungdomar placerade i Stockholm och att kommunen får 500 000 kronor av de totala 195 miljonerna. Externa placeringar kostar i snitt cirka 2000 kronor per dygn. Detta innebär att Vansbro kommun förmår att låta sina externt placerade ungdomar att fortsatt bo i Stockholm i mindre än två månader.

Då har vi inte ens nämnt de som fyller 18 år och bor i själva Vansbro (för inte gör väl kommunen skillnad på de som bor i Vansbro och de som placerats på annat håll?). När dessa pengar är slut, och kommunen satt förfarandet i system, måste Vansbro kommun ta resurser från…? Just det! Andra verksamheter och behövande. Det humana agerandet ställde precis olika grupper i samhället mot varandra.

195 miljoner kronor är en spottstyver, blott en symbolisk gest, i sammanhanget och det är de små kommunerna som drabbas allra hårdast av detta. Det är förbluffande att ett borgerligt parti kräver statlig finansiering för ett ändamål, utan att ens redogöra för hur finansieringen ska ske, istället för att hantera målkonflikterna.

Vår tid lider inte brist på goda avsikter. Skillnaden mellan goda avsikter och deras konsekvenser kan emellertid vara stor. Att hjälpa är en av de svåraste konsterna som finns. Ett erbjudande om hjälp kan stilla hjälpgivarens samvete, men konsekvenserna av den erbjudna hjälpen är inte nödvändigtvis goda i det långa loppet.
 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.