Politik

Drömmen om en politisk haverikommission

Individuellt klander är en ofrånkomlig del av det politiska livets förtroendebransch. Men offentliga förvaltningar borde hämta inspiration från Googles sätt att lära av misstag och fiaskon. 

I november publicerades en viktig ESO-rapport av nationalekonomen Sara Forsstedt som kritiserar kvalitén på konsekvensanalyser inför stora offentliga beslut. Analyserna som görs inför besluten är ofta smala och undermåliga, och analysmissarna kan vara så grova att ”det i efterhand framstått som obegripligt att vissa konsekvenser inte kunnat förutses och motverkas på förhand”. När det offentliga slarvar med att tänka efter före blir problemen efteråt onödigt stora.

Det är uppenbart att Forsstedt sätter fingret på ett stort problem. Utöver slarvet med att tänka efter före finns dock en annan svaghet: det slarvas med att tänka till efteråt.

Det kan visserligen låta som en förnumstighet att det finns mycket att lära från misstag. Visst, det inser alla, men hur går det till? Inom vissa typer av organisationer finns rutiner för att lyckas med det. Ett exempel är Googles system med så kallade postmortem-rapporter, som ansvariga ska skriva varje gång ett misstag får konsekvenser av viss storlek (som definieras på förhand med kriterier såsom antal berörda användare eller förlorad data).

Postmortem-rapportens uppgift är att analysera vad som gick snett och ge konkreta rekommendationer på förändrade rutiner som förhindrar att problemet uppkommer igen. En central regel är att rapporten ska skrivas utan att söka efter individuellt ansvar. Det är systemet som har fallerat, inte individerna i det.

Kanske vill man fnysa åt den regeln. Tss, är inte det här bara ännu ett exempel på slapp ansvarsflykt? Nej, det finns goda anledningar till att göra haverianalyser med det upplägget.

Individer kommer alltid att göra massor av fel. Det är ingen meningsfull rekommendation att säga åt tjänstemän att ”skärpa sig”. Sorry, människans natur är vad den är.  Som individer kommer vi fortsätta att vara känsliga för stress, fåfänga, grupptryck, lågt blodsocker och glömska oavsett hur många kritiska rapporter som författas. Men bra rutiner och organisationer får halvdana individer att kollektivt prestera på en mycket högre nivå än de kan på egen hand. Man kan inte göra om människan, men däremot kan man göra om organisationer och beslutsrutiner.

Dessutom motverkar en individorienterad felanalys öppenhet om misstag. Den skulle göra att organisationen belönar att dölja misstag istället för att analysera dem.

Här och där i förvaltningen finns system som i olika grad påminner om postmortem-rapporterna. Lex Maria-anmälningarna till IVO kan vara ett exempel. Statens haverikommission utreder orsakerna till allvarliga olyckor och ger rekommendationer för att undvika upprepningar.

Man kan drömma om en offentlig-politisk haverikommission med uppdrag att analysera stora policyfiaskon och föreslå förändrade beslutsrutiner för att förhindra att så misslyckade beslut fattades igen. När det gäller politiska beslut vore det svårt – att rikta individuellt klander är så en oundviklig del i det politiska livet. Men långt fler offentliga förvaltningar skulle kunna inspireras av Google. Skapa rutiner för att systematiskt analysera och arbeta konstruktivt med de fiaskon som ofrånkomligen inträffar.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.