Drevet mot Dramaten visar att höga straff har ett värde

Sverige är, hör och häpna, mitt inne i ett drev mot Dramaten igen. Normalt sett är det inte ett ämne jag skulle känna mig manad att ödsla särskilt mycket bläck på, givet att den här sortens ”snackisar” snabbt blir något som alla vill komma med åsikter om.

Den här gången tror jag dock att det finns en diskussion värd att ha som jag inte sett mycket av hittills. Drevet kring Dramaten-profilen visar nämligen på en aspekt av straff som sällan uppmärksammas. Som de flesta läsare vet pågår det en debatt i Sverige angående huruvida vi behöver hårdare straff eller inte, en debatt som ökar i takt med att vårt samhälle allt mer börjar tappa kontrollen över utvecklingen, med grova brott som kryper allt längre ner i åldrarna och dylikt.

Debatten handlar ofta om straffens vara eller inte vara. Ofta – men inte alltid – är vänsterpositionen att straff ”inte fungerar”, det vill säga att det inte går att visa att hårda straff leder till mindre brottslighet i samhället, och därmed finns det ingen poäng med att ha dem. Mot den här sortens argument står de som menar att hårda straff visst hjälper, att de i vissa fall har en avskräckande funktion, och i andra fall är inkapaciterande; en person som sitter i fängelse kan inte råna särskilt många banker, trots allt!

Dessa diskussioner är värda att ha, men de missar fortfarande något. I en utpräglad skuldkultur som den svenska har straffen inte bara en sorts utilitaristisk funktion, utan även också en moralisk. I en skuldkultur bryr sig människor inte främst om handlingars effekt på eget och andras anseende, utan om handlingarnas effekt på den enskildas karaktär. En person som begår brott avslöjar sig som en dålig person; och en dålig person är fortfarande en dålig person, även om personen lyckas ”komma undan” med det han eller hon gjort.

Inget illustrerar det bättre än att vi just nu i Sverige har ett pågående drev riktat mot en person för brott som begicks för tjugo år sedan, men som ledde till en villkorlig dom många uppenbarligen tycker är för klen. Notera det uppriktiga moraliska patos varmed folk försöker få vederbörande sparkad, utfryst, och bannlyst från den mänskliga gemenskapen; han ska helt enkelt få sona riktigt rejält för det han har gjort. Han bär fortfarande på skulden. Så fungerar den moraliska ilskan i en skuldkultur som vår.

Drev är inte ett hälsotecken. De är tvärtom tecken på att samhället som dreven förekommer i börjar bli sjukligt på något sätt. Men just det här drevet visar åtminstone med tydlighet att en av de funktioner som domstolarna faktiskt har – även om de i regel inte vill låtsas om det själva – är att ge människor som dragit på sig moralisk skuld en chans att tvätta av sig den, så att de åter kan införlivas i det moraliska kollektivet. Att ha straff som är höga nog för att åstadkomma det kan i sig ha ett ganska stort egenvärde!

Jag tror de flesta av oss hellre vill leva i ett samhälle där människor faktiskt har rätt att bli fria från sin moraliska skuld efter en viss punkt och efter att de faktiskt avtjänar de straff som samhället dömt dem till. Därför tycker jag att fler borde släppa lite på diskussionen om straffets utilitaristiska fördelar och nackdelar i samhällsproduktionen, och även börja se till straffets moraliska, mänskliga dimension. Det kan dagens debatt tjäna på i längden.

Fotnot: I en tidigare version av den här texten stod det att Dramaten-profilen dömdes till fängelse. Rätt är att det ändrades till villkorlig dom i hovrätten. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.