Har juristerna en kåranda? Hela debatten

Domstolarnas värdegrund är långt från verkligheten

Juridiken, lika lite som skolan eller polisen, kan inte tillåtas ha en ”värdegrund” som ter sig helt främmande eller direkt omoralisk för resten av samhället, skriver Malcom Kyeyune.

Krönika

De senaste dagarna har det varit mycket diskussion kring den omtalade domen i Göteborg, där Hovrätten för Västra Sverige argumenterade att en person som begått hatbrott mot en judisk församling inte kunde utvisas till Palestina. Många har redan kommenterat denna häpnadsväckande dom. Jag vill dock att vi tar ett steg tillbaka och fokuserar mer på de övergripande problemen som den här sortens domar innebär.

Sverige är ett land med en stark tjänstemannakultur och med starka institutioner som har en mycket stor grad av oberoende från politiken, i jämförelse med i princip hela resten av världen. I många fall kan detta vara en styrka. De senaste årens rubriker visar på att det samtidigt kan vara en svaghet, hovrättens senaste dom är ett nästan parodiskt exempel på detta.

Legitimiteten för vårt rättsväsende, och i förlängningen också för vårt politiska system, vilar inte bara på att vi har domare och jurister som tolkar lagen. Det vilar i slutändan på att det allmänna medvetandet, den underförstådda bilden av vad rättvisa är för något, ligger någorlunda i linje med de utfall som rättsväsendet producerar. När dessa två saker börjar glida ifrån varandra, då får vi på sikt allvarliga problem. Detta håller på att hända i Sverige just nu, och det är en utveckling som är otroligt farlig.

När det går att läsa rubriker om människor som får mycket mildare straff för att ha våldtagit än minderårig än vad andra får för att krossa fönsterrutor, eller när antisemitiska brott begångna i Sverige i praktiken görs till skyddsskäl (!) växer en ilska och en desillusionering som Sverige verkligen inte behöver just nu.

Att som politiker bara prata om ”hårdare straff” är inte lösningen här. Problemet är ett annat.

När det växer fram en tjänstemannakultur inom delar av vår förvaltning som inte ligger i linje med den uppfattning och de värderingar som politiker eller befolkningen i stort har, då har vi en situation som faktiskt inte kan kallas särskilt demokratisk. Hårdare straff är inte mycket värda om vi inte har domare och jurister som är intresserade av att döma ut dessa straff. Det är inte bara rättsväsendet som kan utveckla en internkultur som över tid avlägsnar sig mer och mer från det omgivande samhället, men om och när det sker måste kontrollen tas tillbaka och institutionerna reformeras.

En bra början är att vara realistisk. Politiker har försökt med hårdare straff ett bra tag nu, många gånger utan effekt. En lösning som vi i alla fall måste börja fundera på är att helt enkelt begränsa möjligheterna att göra snälltolkningar; om ett allt för fritt skön leder till den sortens domar som vi såg från Hovrätten nyligen, då behöver det fria skönet antagligen sättas under mer kontroll.

Juridiken, lika lite som skolan eller polisen, kan inte tillåtas ha en ”värdegrund” som ter sig helt främmande eller direkt omoralisk för resten av samhället. När och om en institution går för långt med sin egen kultur, ideologiska selektionsprocesser och kåranda, då måste vi ta tillbaka kontrollen. Den här sortens domar visar trots allt att något i Sverige har gått allvarligt fel.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.