Rättviseförmedlingen är en förening som uteslutande fokuserar på vilket kön folk har, vilken hudfärg de har och vart folk kommer ifrån. Deras affärsidé är att göra samhället ”mer rättvist” genom att få företag och organisationer att kvotera in folk efter just dessa kriterier.
Orden ”vita män” dyker upp överallt på deras sajt, deras logga består bara av kvinnosymbolen gjord som en våg. Som om bara kvinnor på något sätt skulle utgöra en balans. Vågen är svart, jag antar att det finns någon symbolik i det med.
Givetvis lever de på skattepengar. I deras årsredovisning från 2013 kan man läsa under ”privata bidrag” att de fått 660 000 kronor från MUCF och Tillväxtverket. Nu är alltså dessa statliga myndigheter inte privata utan ger alltså bort… statliga skattepengar.
I år kom det nya pengar från samma statliga myndigheter men den enda summa de är öppna med är 3,2 miljoner kronor från Vinnova de fått för att utveckla en ”Rättviseräknare” som ska räkna antalet utländska namn i media. Det ska bli väldigt intressant var mitt eget namn hamnar. Både Weidmo och Uvell är unika släktnamn för bara mina familjer men inte alls ”typiskt svenska”. Rebecca är inte något nordiskt namn heller utan hebreiskt. Men jag är både svensk och blond. Hur ska deras söktjänst kunna sätta in mig i ett fack?
Hela projektet är så urbota dumt att jag faktiskt inte finner ord och jag blir heligt förbannad på att vi kastar miljoner med skattepengar på sådant här.
Det säger tyvärr också något om svensk debatt i dag. Att en organisation som mest fokuserar på yta får den här statusen. Själv vill jag ha ett samhälle där inget annat än kompetens spelar roll. Kön, sexuell läggning, hudfärg. Vi ska ha en meritokrati, inte någon representativitetssörja som utsett vita män som roten till allt ont.
Som mamma till just två vita blivande män, blir jag ännu mer illa berörd över den här totala fokuseringen på dem som ett problem. Vad är det för samhälle vi håller på att skapa?
Det är också en ironi att Rättviseförmedlingens egen ordförande Seher Yilmaz beklagat sig för att hon ses som invandrare främst, trots att hon är född i Sverige. Well, det är ju det här samhället du vill ha? Att du och andra med utländsk bakgrund ska klassificeras just efter detta och kvoteras in.
En annan sak som är ironiskt är att företaget Jula nyligen drabbades av en skandal för att de i ett jobbansökningsformulär hade en ruta där man skulle kryssa i vilken ras man tillhörde, något som för övrigt är standard i exempelvis USA. De fick snabbt ta bort den och göra avbön.
Men nyligen ägnade sig skattefinansierade SVT åt just detta – räkna folk i styrelser baserat på ras. ”Hudfärg spelar roll”, hävdade SVT. Kulturminister Bah Kuhnke meddelade nyligen att hon anlitat just Rättviseförmedlingen i rekryteringen av styrelser etcetera i kultursektorn för att skapa ”representativitet”.
Slutsatsen att dra är därför att bedöma folk efter deras hudfärg är alltså okej om du finansieras av det offentliga, då är det ”rättvisa”. Men gör du det någon annanstans är du rasist.
Avslutningsvis kommer här ett tips till alla härkomst-kramare: Befolkningen består av 1,3 % irakier, 0,7 % jugoslaver; 0,5 % somalier; 0,4 % iranier och 0,1 % kineser. Men även 1,7 % finnar och 0,2 % tyskar. Vi har 14 % invandrare men mer än hälften är ”vita” invandrare. Gå ut och kräv representativitet.
Eller så kan vi strunta helt i var de kommer ifrån, vilken hudfärg de har och vad de har mellan benen och fokusera på vilka människorna är och vad de kan?
Det är också en ironi att Rättviseförmedlingens egen ordförande Seher Yilmaz beklagat sig för att hon ses som invandrare främst, trots att hon är född i Sverige. Well, det är ju det här samhället du vill ha?
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.