Finns det tillfällen när det är etiskt rätt av sjukvården att genom medveten passivitet eller, mer kontroversiellt, genom aktiva handlingar ge döden en liten knuff på vägen så att den snabbare kan få avsluta eländet för en människa som lider outhärdligt och ohjälpligt? Sveriges Radios rapportering om tveksamheter kring beslut att inte ge livsuppehållande vård väcker en svår fråga.
Det får erkännas att det är svepande som jag här kallar det för en ”dödshjälpsfråga” – för visst kan det innebära många saker, och vad gäller svensk sjukvård handlar det enbart om att avstå från livsuppehållande insatser. Men svepande eller ej, har dödshjälpsfrågan två nivåer.
På mikronivån gäller det frågan om den enskilda människan och rätten både till sitt liv och sin död. Det här är en nivå som för mig påminner om filosofiseminariska övningar. Beskrivningen låter elakare än den är avsedd. Sannerligen är det helt centralt med etiska analyser av människans rätt att kunna avgöra när och hur man vill avsluta ett liv som inte längre kommer innehålla någonting annat än hemska plågor. Och givetvis är det lika viktigt att fråga sig om vad man bör göra när så lite av mening återstår av ett liv att det inte är försvarbart att till varje pris försöka tvinga fram bara ett andetag till. När man ska rättfärdiga hur man hanterar de här frågorna är det på den filosofiska nivån man landar.
Och visst, så länge man håller sig på mikronivån framstår argumenten för en liberal syn på både passiv och aktiv dödshjälp som starka. Det ligger i linje med en sekulär syn på människan som en självständig individ som äger sitt eget liv att hon också tyvärr kan få goda skäl att vilja avsluta det. På mikronivån brukar många kunna enas om att det finns lägen när det är helt rimligt att kasta in handduken i kampen mot det oundvikliga.
På seminarienivån gäller det bara att enas om abstrakta principer och vad som vore korrekta vägval givet att den-eller-den situationen förelåg. Korrekt information, vårdpersonal som exakt följer beslutade rutiner och normsystem som inte informellt glider iväg är sådant som liksom förutsätts i de rena principdiskussionerna.
Men vad ska man kalla nivån där personalen blandar ihop patienternas papper och tror att beslutet att avstå från livsuppehållande behandling gäller fel person? När man på grund av slarv eller stress missar att ompröva tidigare beslut om att inte ge livsuppehållande behandling, trots att man vid varje tillfälle måste gå igenom beslutet och försäkra sig om att förutsättningarna fortfarande är desamma? När sådana beslut i skarpt läge kommuniceras genom att någon skriver ett minustecken på en whiteboard – och ibland skriver fel?
Där är vi nere på organisationsnivån. Även etiskt känsliga frågor som dödshjälp behöver i praktiken hanteras i de dagliga rutinerna i en stressad sjukvårdsorganisation. Här blir frågan så långt mycket svårare än den är på den principiellt prydliga mikronivån.
Problemen i Södertälje visar just det som den aktiva dödshjälpens förespråkare måste kunna besvara. Hur skulle det kunna vara möjligt att förhindra att den här sortens glidning i rutinerna inte kan växa fram även kring aktiv dödshjälp? En normförskjutning här, en genväg förbi regelverken där. Och sedan? Konsekvenserna skulle bli minst sagt betydande, som det heter.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.