Krönika
Smittskydd
25 maj 2020 kl 05:05

Dödsfallen är inte längre tragedi, utan statistik

Skribent

Paulina Neuding
Europaredaktör på tidskriften Quillette journalist och jurist

Det här är en opinionstext

Sverige har den senaste tiden haft bland de högsta dödstalen i världen sett till befolkningen. Det är en direkt följd av vår strategi att bekämpa pandemin.

Alla minns när Sverige fick sina första dödsfall i Corona, men ingen utöver de anhöriga minns dödsfall nummer 3025. Det som rapporteras in på pressträffen varje dag är inte längre tragedi, utan statistik. Således inga tysta minuter eller flaggor på halv stång. Trots att vi talar om en kris som varje vecka tar lika många liv som Estoniakastrofen och tsunamin.

Tänk om en bråkdel av den – fullt befogade – moraliska inidgnation som riktats mot Paolo Roberto de senaste dagarna hade kunnat röras upp också över alla förlorade människoliv.

I veckan avslöjades fall där äldreboenden gett Covid-patienter palliativ vård i stället för livräddande behandling. En patient blev frisk efter att anhöriga slagit larm. Nu ses saken över. 

Men var är reaktionerna? 

Sverige har den senaste tiden haft bland de högsta dödstalen i världen sett till befolkningen. Det är en direkt följd av vår strategi. Till skillnad från andra framstående internationella auktoriteter betraktar Folkhälsomyndighetens experter flockimmunitet som den oundvikliga slutpunkten för epidemin, och utgår från att alla jämförbara länder går mot lika höga dödstal som vi. 

Det senare kan man inte veta. Däremot vet vi redan nu med säkerhet att Sveriges strategi kommer att stå oss dyrt i människoliv.

Men att befinna sig i denna pandemi är att lära sig något om gruppsykologi, om kraften i mänsklig auktoritetstro och normalisering av det som alldeles nyss var omöjligt att föreställa sig.

Att den höga svenska dödligheten skulle vara frågan om en olycklig faktor som inte gått att förutse – att smittan tagit sig in på äldreboenden – är ett stickspår. Naturligtvis drabbas äldre om de som arbetar med dem rör sig ute i samhället och det dessutom saknas skyddsmaterial och tydliga rutiner. Det utfallet har varit uppenbart från första början. 

Dessutom är det hälften av Sveriges avlidna som har bott på äldreboenden. Det räcker inte för att förklara varför Sveriges dödstal sticker ut internationellt.

Ordet ”riskfaktor” kan upprepas tills det får någonting lugnande över sig – det är som om det skulle röra sig om människor som inte har lång tid kvar att leva i alla fall, eller som om det gällde någon annan. 

Men tänk inte för ett ögonblick att ”riskfaktorer” gör att det inte rör sig om verkliga tragedier. Det handlar om i snitt elva till tretton förlorade levnadsår. Och det som kallas riskfaktorer är ofta folksjukdomar som 90 procent av befolkningen har eller kommer att få. 

Det gäller också dig som läser detta. Det handlar inte om något främmande ”dem”, vars liv kan diskuteras och relativiseras.

Och människor dör i svåra plågor och utan att kunna ha anhöriga hos sig.

WHO-experten Mike Ryan riktade nyligen hård kritik mot länder som använder sig av en flockimmunitetsstrategi – diskret riktat mot Sverige. Ryan underströk att flockimmunitet (utöver i fråga om vacciner) är något som hör hemma inom djurhushållning, och de ekonomiska överväganden som bönder måste göra när sjukdom sprids bland boskap.  

Människor är inte flockar,” underströk han.

Vi får aldrig få för oss något annat.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Publicerad: 25 maj 2020 kl 05:05
Uppdaterad: 2 juni 2020 kl 15:18

Skribent

Paulina Neuding
Europaredaktör på tidskriften Quillette journalist och jurist