Krönika
Arbete
29 november 2016 kl 05:45

Denna artikel publicerades för 4 år sedan

Dina pengar betalar för tiggarens frusna fingrar

Tiggeriet beskrivs ofta som en passiv verksamhet, men i själva verket erbjuder tiggare ofta något i gengäld. Det är främmande för svensk syn på värdiga arbetsvillkor att människor plågar sig offentligt för pengar.

Det var någon av dagarna när Stockholms befann sig i snökaos. Kvinnan som brukar tigga utanför vår Ica frös uppenbarligen om händerna, så jag gav henne ett par handskar. Jag föreställer mig att ett par handskar inte kan gynna någon människosmugglare. 

När jag kom ut igen med mina kassar satt hon fortfarande med händerna i kylan, med handskarna bredvid sig. Det är omöjligt att veta om det var hennes beslut eller någon annans, men de frusna fingrarna i vädret var tydligen vad hon erbjöd i utbyte mot pengar i pappmuggen. 

Gatutiggeri har funnits i Sverige åtminstone sedan psykiatrireformen på 1990-talet, men att människor avsiktligen utsätter sig för fysiskt obehag och smärta för att andra ska skänka pengar är ett fenomen som följt med EU-migrationen. Vi har fått en marknad där människor betalar för andras uppvisande av frusna kroppsdelar, som om det vore en god gärning. 

På så vis har lidandet och obehaget mot betalning blivit ett jobb i Sverige. För vissa, jag tänker särskilt på en man som brukar synas på Drottninggatan i Stockholm, går detta jobb ut på att sitta i timmar i en uppenbart obekväm, bönande ställning. För andra handlar det om att visa ett funktionshinder eller en amputation. Att stå och skaka med benen för att det ska se ut som att man har Parkinson. Tiggeriet beskrivs ofta som en passiv verksamhet, inte mer än att sträcka fram en mugg och be om några kronor. I själva verket erbjuder tiggare ofta något i gengäld, precis som vilket arbete som helst, bara att villkoren är så usla att det är svårt att tänka på tiggeriet i sådana termer. 

Det finns liberaler som förespråkar en ordning där människor får tjäna pengar hur de vill, för hur låg lön och dåliga arbetsvillkor som helst. Men i Sverige är det en rörelse i marginalen, även inom borgerligheten. De flesta är överens om att människor ska skyddas av lagar för att kunna försörja sig under anständiga förhållanden. 

Civilminister Ardalan Shekarabi har signalerat att en lag om nationellt tiggeriförbud kan vara på väg. I väntan på den har kommuner ett visst utrymme att utfärda lokala begränsningar på välbesökta platser som shoppingstråk och gallerior.

Det finns vid det här laget en lång rad skäl för kommunerna att använda sig av den möjligheten. Det är belagt att det finns människohandel kring tiggeriet, att människor betalar för tiggarplatser, att fenomenet omgärdas av sociala problem och att det skapar slitningar och otrygghet i samhället i övrigt. Det finns sedan ett antal år en stark folklig opinion för ett förbud. 

Dessutom är det främmande för svensk syn på värdiga arbetsvillkor att människor plågar sig offentligt för pengar. Om tiggeriförbud införs, nationellt eller kommunalt, kan man räkna med anklagelser om rasism från en liten klick journalister och opinionsbildare. Men det är upp till tiggeriförespråkarna att förklara varför alla i Sverige ska ha rätt att tjäna sitt levebröd under anständiga förhållanden, utom fattiga romer. 

Kvinnan som brukar tigga utanför vår Ica frös uppenbarligen om händerna, så jag gav henne ett par handskar. Jag föreställer mig att ett par handskar inte kan gynna någon människosmugglare. \

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Publicerad: 29 november 2016 kl 05:45
Uppdaterad: 29 november 2016 kl 06:56