Krönika
Patientsäkerhet
17 augusti 2017 kl 05:00

Denna artikel publicerades för 2 år sedan

Det vården behöver nu är en haverikommission

På sjukhuset vårdar vi människor utan att ha personal, utan vårdplatser och utan operationssalar. Vårdens tusenkonstnärer har tystnat i indignation, lappa och laga duger inte längre. Tillsätt i stället en haverikommission. 

Haveriet är ett faktum när favoritplagget faller sönder, så jag lär tonårssonen laga sina jeans. Hitta lämplig lapp, nåla eller tråckla, trestegs-sicksack. Jag kan inte ha på mitt samvete att skicka ut ett barn i världen som inte för egen hand kan hålla kalsongerna dolda. I sanningens namn är jag expert på att lappa och laga, har fått gott om träning i yrket som läkare.

Först lärde jag mig sy sårskador, och senare skador jag avsiktligt gjort med skalpellen. Men vad det led har allt mer energi gått åt till att laga själva sjukvårdsapparaten. Jag har lärt mig täcka upp för kollegor som blivit sjuka, som inte finns eftersom anställningsstopp råder, eller för att de sagt upp sig.

På sjukhuset vårdar vi människor utan att ha personal, utan vårdplatser och utan operationssalar. Vårdplatser och operationssalar finns där rent fysiskt, men är de inte bemannade hjälper inte utrymmena i sig själva. Sjuka och skadade kan inte för egen hand sätta infarter i vener eller söva och intubera sig.

Hur många gånger kan man laga ett par jeans? frågar tonåringen och sätter fingret på något mycket viktigt. Det finns en gräns för lappverk. Det kommer en dag då man synar byxorna i sömmarna, kastar bort dem och köper ett par nya. På samma sätt måste vi förstå att sjukvården av idag nått sin gräns.

Inte minst märks det på oss som arbetar, alla vi lappare och lagare. Vi som länge kompenserat ett dysfunktionellt system. För bara några år sedan blossade diskussioner upp på jobbet, människor manade varandra till motstånd, sprakade kreativa förslag på stora och små lösningar. Nu råder tyst indignation. Ingen orkar tråckla lappen när hålen är för stora och många. Vi tycks ha stämplat ut från rollen som tusenkonstnärer.

Det är lätt att räkna ut hur mycket det kostar att köpa jeans. Det är däremot supersvårt att räkna ut vad det kostar att bygga en motorväg, det enda man säkert vet är att det alltid kostar mer än vad samhället budgeterat. Sjukvård är också jättelätt att räkna ut vad det ska kosta, därför får sjukhusen en budget, ständigt krympande eftersom vården alltid påstås kunna effektiviseras mer. Budgeten ska till varje pris hållas, oavsett hur många barn som föds eller hur många hjärtan som drabbas av infarkt, hur många handleder som bryts eller hur många psykoser som plågar människor.

De politiker som ansvarar för offentliga byggnationer borde omedelbart sättas i skola hos sjukvårdspolitikerna. På så vis kan många skattekronor sparas när nya skolor eller broar blir till. Eller så kanske också sjukvården måste få kosta det den kostar. Det sistnämnda är dock omöjligt eftersom vi tillåter vinster i välfärden. Tillbaka på ruta ett, vården har inte tillräckligt med resurser och ingen snillrik omorganisering i världen kan råda bot på den saken. De abdikerade tusenkonstnärerna gråter i omklädningsrum och på sociala medier.

Sicksacksömmen följer byxhålets konturer under sonens fingrar och samtidigt undrar jag vem som ska slå fast att vi behöver en ny sjukvård. Vem ska pausa de hundratals lokala initiativ som pågår med det utsiktslösa målet att rädda det kollapsade sjukvårdssystemet. Tillsätt en genomgripande utredning, en haverikommission, innan vi alla går med rumpan bar.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.