Krönika
Coronaviruset
3 april 2020 kl 05:05

Det våras för forskningen om kriskommunikation

Skribent

Daniel Persson
frilansskribent och tidigare politisk redaktör på Svenska Nyhetsbyrån

Det här är en opinionstext

Som film är den svenska coronakrisen inte mycket att ha. Men som framtida forskningsfält för kommunikationsvetare är den nog en riktig guldgruva.

Ett allt större problem i hem såväl som på arbetsplatser börjar bli att hålla humöret uppe. Det görs inte av sig självt – tvärtemot våra bästa förhoppningar. I sådana här lägen får man ta det roliga var än man kan hitta det. Om det så är att man i sin nakna sömndruckenhet på väg till duschen råkar hamna i sin om inte bättre, så i vart fall mer morgonpigga, hälfts videokonferens.

Den som är mindre exhibitionistiskt lagd kan man fördel vända sig till Mel Brooks. Humoristen vars geni genererat en guldskatt så omfattande att den är svår att överblicka. Som alla människokännare besitter Brooks även en icke försumbar grad av visdom. I exempelvis ”The Producers” eller ”Det våras för Hitler” sjunger den flambojante führern att det man måste förstå är att allting är showbusiness. Det ligger förvånansvärt mycket i det i vanliga fall.

Men om det vi nu genomlever är en film så har den ett fruktansvärt dåligt manus. I centrum står antihjälten statsepidemiolog Anders Tegnell. Han valde inte sitt öde, utan fick det lämpat i knät av en handlingsförlamad regering. Så långt är allt i enlighet med förväntningarna.

Läs också debattartikeln

Det kan dock vara svårt för tittaren att rakt av köpa hans nya herostratiska status. Han svarar visserligen på alla frågor som ställs till honom. Men han ändrar sig också upprepade gånger och han hanterar kritik och andra kvalificerade uppfattningar med en grad av behärskning annars reserverad för en plågad och svulten kamphund framför vilken man dinglar en stressmarinerad chihuahua.

I de självvalda birollerna hittar vi statsministern och resten av regeringen. Inledningsvis verkade de ha rollen som comic relief. Valet att använda torr och uttryckslös humor var inte det bästa. Det visade sig när regeringen initialt påstod att den var väldigt handlingskraftig samtidigt som den inte kunde göra något och förväntade sig att alla skulle acceptera båda utsagorna fullt ut.

Akt två inleddes med att Folkhälsomyndigheten höjde till den högsta risknivån. Sedan följde en kavalkad av påstått kraftiga men mest hårt kritiserade krisåtgärder på det ekonomiska planet. Otaliga miljarder kronor i stödåtgärder men egentligen inte – för nästan allt vill regeringen ha tillbaka sen. Dessvärre visade det hela även att regeringen faktiskt får agera i olika frågor. Därefter fanns ingen återvändo.

Plötsligt kommer en räknenisse in från sidan. Det visar sig att kommuner och regioner kommer att få mycket mindre pengar att röra sig med när antalet arbetade timmar går ned. Detta tvingar civilminister Lena Micko (S) att bege sig ut på ett sidoäventyr där hon måste ge lugnande besked. Hon lovar att staten absolut ska göra mer. Men hon talar också om att rucka på balanskraven och att täcka upp för ökade vårdkostnader. Konflikten stegrar, när det blir uppenbart att regeringen inte har någon plan för att hjälpa kommunerna. Räknenissens uppgifter var inte så banala som man kunde tro.

Nej, som film är den svenska coronakrisen inte mycket att ha. Men som framtida forskningsfält för kommunikationsvetare är den nog en riktig guldgruva.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Publicerad: 3 april 2020 kl 05:05
Uppdaterad: 3 april 2020 kl 05:03

Skribent

Daniel Persson
frilansskribent och tidigare politisk redaktör på Svenska Nyhetsbyrån