Sverige

Det var bättre förr, sägs det. Vilket förr menar man?

Folk säger förvisso att de uppskattar samarbete och ansvarstagande i politiken. Men de är inte lika förtjusta i perioder då politiskt ansvarstagande är en nödvändighet, åtminstone inte enligt en ny undersökning som presenterades i Almedalen. 

Att det behövs mer av samarbete och ansvarstagande i politiken hör till standardåsikterna. Hur skulle man kunna vara emot? Vi gillar tanken på de politiskt breda och grundligen utredda och förhandlade handslagen. Men jag är ändå inte så säker på att det stämmer. Kanske är det snarare så att vi gillar tanken på att vi skulle gilla den tanken. Det där med teori och praktik är som så ofta olika ting.

Under senare år har det också blivit en majoritetsuppfattning att Sverige på det hela taget utvecklas mest i fel riktning. Åsikterna går isär förstås – om man sympatiserar med regeringspartierna, och synnerhet om man röstar på Centerpartiet eller Liberalerna, så tenderar man att se mycket ljusare på utvecklingen. Men likväl, majoriteten tycker att det var bättre förr. Hur förr då? Ju förr desto bättre? När passerade Sverige krönet och kurvan började vika nedåt?

Och här blir det intressant. Ty visserligen lyfts gärna ansvar och samarbete som politiska kärnvärden. Men när man ställer frågan till allmänheten om när Sverige fungerade som bäst visar det sig att de som ser pessimistiskt på samhällsutvecklingen tenderar att datera ”svensktoppen” till 1980-talet. Återigen, visst går åsikterna isär, märkligt vore annat. Men mönstret är ändå tydligt. 1980-talet har liksom en särskild lyster i folkminnet. Annat är det med 1990-talet. Samtidigt som 1980-talet sticker ut genom sin nostalgiska popularitet avviker 1990-talet med att ligga lägre i kurs när man blickar bakåt mot tidigare decennier.

På ett plan är det hela lättbegripligt. Åtminstone senare hälften av 1980-talet var en period av hög sysselsättning som senare slog över i ekonomisk överhettning. Om man ska försöka sätta slutpunkten för den gamla svenska modellen så skulle den placeras någonstans under 1980-talets slut. Och där närmar vi oss klämpunkten i skon. Perioden var samtidigt ett decennium av övermogen politik på lånad tid, illa anpassad för ett samhälle som blev alltmer internationaliserat. Räkningen betalades under det sedermera impopulära 1990-talet.

Lika lättbegripligt är det att 1990-talet kan uppfattas som en tidsperiod med, låt oss säga bristande attraktivitet. Alltför många hushåll skuldsattes i åratal genom bostadskraschen. Samhällsekonomin vände brant nedåt, under tre år i följd minskade bruttonationalprodukten och det gjordes kraftiga neddragningar i offentliga bidrag och ersättningar.

Men å andra sidan var det en tid då det var gott om viktiga beslut som faktiskt fattades och genomfördes. Det var på 1990-talet som man kunde göra upp om blocköverskridande krispaket, reformera pensionssystemet och lägga om riksdagens budgetprocess så att budgetbalans framtvingades. Stora, blocköverskridande uppgörelser i centrala sakfrågor? Check. Ansvar? Check. Trevligt, konfliktfritt och ett behagligt minne? Inte det minsta. Måtte det aldrig hända igen!

Som övergripande fraser är det lätt att sluta upp bakom ord om ansvar och samarbete. I skarpt läge tenderar vi att fungera annorlunda som väljare. Det finns en anledning att vissa beslut kallas för ”svåra”: man belönas inte för dem, måste fatta dem ändå och skjuter upp dem i det längsta.

Och därför är det tur att 1980-talet står högt i kurs. Det lär komma fler.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.