Politik

Det som är resignerat idag är pragmatiskt imorgon

Den enes pragmatism är den andres omoraliska slapphet – det gäller i såväl tvister som härrör ur migrations- och integrationsdebatten som i frågan om lösningar på klimatfrågan. 

Konfliktnivån i integrationspolitiska frågor har nu fått en särskild intensitet. Ett exempel är debatten om man bör tillåta böneutrop – hur många, hur långa och hur högljudda i så fall? Spelar det någon roll var moskén ligger? Ett annat färskt exempel är den senaste veckans bråk kring Socialstyrelsens sedermera indragna informationsmaterial som vände sig ”till dig som är gift med ett barn”.

Varför blev det så förbittrat? Orsakerna är förstås många, men en gemensam nämnare är att konflikterna gäller inslaget av pragmatism. Hur ska man förhålla sig till omständigheter som man inte gillar men som verkar vara synnerligen svåra att förändra i grunden?

”Pragmatism” är ett plusord – det låter per automatik oförnuftigt att vara något annat. Man ska vara ”lösningsinriktad”! Men så enkel är inte saken. För den enes pragmatism är den andres omoraliska slapphet. Liknande konfliktlinjer dyker upp inom helt andra politikområden.

För ungefär tio år sedan började jag få syn på artiklar om en typ av ”lösningar” som inte alls brukade diskuteras i den allmänna politiska debatten. Tänk om svårigheterna med att kunna minska de globala koldioxidutsläppen på politisk väg är så stora att det i realiteten är omöjligt att lyckas, hur ska man i så fall kunna lösa klimatförändringarna? Om det inte är möjligt att lösa problemet från roten, kan man i så fall komma åt det från toppen? Denna för den breda allmänheten mer okända diskussionen gäller möjligheten att på teknisk väg börja binda koldioxid från atmosfären eller till och med försöka balansera den ökade uppvärmningen från växthuseffekt med andra klimatkylande åtgärder.

Alla tekniska förslag har förstås sina problem och nackdelar, så det saknas knappast kritiker som ser nackdelar med aktiv klimatskulptering. Men förslagen är också kontroversiella på ett annat plan som är mycket mer intressant: de provocerar därför att de är fel sorts lösningar. Det bästa och lämpligaste är att lösa problemet vid dess källa, människans klimatpåverkande livsstil. Att aktivt skulptera om klimatet är inte att lösa problemet utan att ”hantera” det genom att försöka balansera en störning med en motstörning. Lösningen uppfattas som etiskt stötande

Men om det inte finns något annat sätt? Talar vi inte om nödlösningar här? Där är den andra ömma punkten. För blotta erkännandet av en möjlig nödlösning ökar risken för att man tvingas tillgripa den. Högst troligt skulle en bred debatt om tekniska alternativ punktera debatten om att förändra klimatpåverkande livsstilar. En nödlösning som diskuteras öppet och flyttar in i beslutskalkylerna kommer snart att begagnas.

I integrationsfrågorna börjar vi se parallella strider. Den som är principförespråkare i de här frågorna vill inte ha fel ”lösning” som bara hanterar och administrerar utan att försöka rycka ut den dåliga tanden med rot och allt. Precis som i klimatfrågan blir det då provocerande att diskutera vad man gör om nödlösningar till slut är där vi kommer att hamna. Och i båda frågorna kommer pragmatikern korrekt att skyllas för att ha ”resignerat”. Men i båda fallen kommer kanske skillnaden mellan pragmatikern och den principfaste i slutänden visa sig mest vara en fråga om tajmning.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.