Demokrati

Det politiska suget efter knackkorv stiger

Den nya svenska verkligheten ger politikerna två alternativ – att lösa samhällsproblemen eller ätas upp av dem. Sossarna har redan börjat göra knackkorv av sina heliga kor.

Krönika

Att Sverige i dag befinner sig i ett läge där gamla sanningar håller på att omprövas är nog något som de flesta läsare håller med om. I min förra krönika skrev jag om att många av våra regler helt enkelt inte är anpassade för den situation vi numera befinner oss i. Vi har regler som skyddar fuskare snarare än de som utsätts för fusk, och vi har dem för att vi under en lång tid utgick från att ingen någonsin skulle vilja fuska.

Det är svårt att förneka att vi tvingas se på saker och ting med allt mörkare glasögon. En sådan ändring i världssyn - ett hastigt byte av roséfärgade linser mot något helt annat - pågår just nu inom Socialdemokraterna. Den som har sett partiets senaste affisch, med parollen "Vi slår vakt om Sveriges säkerhet", förstår nog vad jag talar om. En passkontrollant får här symbolisera trygghet och stabilitet, löftet om det fungerande samhället. Så lät det inte i tutan för bara ett år sedan. 

Under Almedalsveckan hade jag turen att besöka ett seminarium arrangerat av TULL-KUST, fackförbundet för anställda i Tullverket och Kustbevakningen. Temat var underbemanningen på dessa två områden, och vid en tidpunkt uttryckte en av paneldeltagarna en viss frustration över hela läget vi befann oss i. Vad då, "gränser"? Vad då, tull och kustbevakning? Vad då, militär beredskap? Behovet för dessa saker skulle ju försvinna i samband med EU-inträdet, med Sovjets fall och demokratins triumf. De problem vi diskuterade kunde inte, skulle inte, fick ju inte existera i dag! De hörde ju 1900-talet till! De borde ha försvunnit, men det gjorde de inte. Vad i hela friden gör man då?

Svaret är att man gör som sossarna: man tar sina heliga kor och gör knackkorv av dem. Alternativet till att lösa samhällsproblem är att låta sig bli uppäten av dem. 

Ett praktiskt exempel. I dag är det så att många som begår brott i landet och får ett utvisningsbeslut riktat mot sig släpps fria om utvisningen inte går att verkställa. Många har säkert läst om Ronneby, orten där två kriminella bröder i praktiken har fri lejd att syssla med utpressning, knarkhandel och dylikt, trots att utvisningsbesluten staplats på hög. Bland annat Expressen har rapporterat om den nya verkligheten i Ronneby.

Är inte detta något av en principkrock? Att skicka tillbaka folk till farliga länder är inhumant. Att skicka dem till länder som inte vill ta emot dem kan i många fall vara nästan omöjligt. Så vad blir resultatet av dessa principer? I praktiken får vi ett samhälle där de kriminella brödernas rättigheter trumfar rättigheterna hos alla de offer de skapat, och som de tänker fortsätta skapa. Hur många i Ronneby vill leva i ett sådant samhälle?

I dag har vi ett problem med kriminella som inte har rätt att vistas i landet och som inte går att skicka iväg. Att frihetsberöva sådana personer för att de utgör ett potentiellt hot och inte kan skickas tillbaka strider mot våra heligaste principer. Att släppa dem lös i samhället leder till den verklighet vi ser i Ronneby.

Alla kan se denna konflikt. Ingen kan eller vill föreslå en lösning. Risken att bli stämplad som ond och/eller fascist är helt enkelt för stor. Låsningen är total. 

Förra gången vi hade en sådan politisk låsning resulterade det i kampanjaffischer där gränsvakter hyllades. Få av oss vill faktiskt leva i ett samhälle som ser ut som Ronneby. Bli inte förvånad den dagen både politiker och väljare plötsligt blir sugna på att göra ännu mer knackkorv.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.