Krönika
Meddelarskydd
15 oktober 2019 kl 05:10

Det offentligas finnar och vårtor får inte döljas

Skribent

Daniel Persson
frilansskribent och tidigare politisk redaktör på Svenska Nyhetsbyrån

Det här är en opinionstext

Av Västerbottens offentliganställda säger var elfte att de rekommenderats att inte tala med journalister. Det är en enorm skandal, som skadar förtroendet för det offentliga. Fram med skavankerna i ljuset!

Vi har ett väldigt starkt skydd för visselblåsare inskrivet i våra grundlagar. Meddelarfriheten ger till och med offentliganställda rätt att bryta mot sekretessbestämmelser i kontakt med journalister. Synd bara att så många inte känner till den.

Okunskapen minskar transparensen i offentlig sektor, försämrar förtroendet för det offentliga och förskjuter vem verksamheten är till för. Västerbottens-Kuriren, Norran, Folkbladet, Sveriges Television Västerbotten och Sveriges Radio Västerbotten förtjänar därför en eloge för #tystnaden, ett journalistiskt samarbetsprojekt för att uppmärksamma tystnadskulturen bland Västerbottens offentliganställda.

Nästan hälften, 48 procent, av de tillfrågade i projektets Ipsosundersökning säger att de inte vet vad meddelarfrihet är. 40 procent säger sig veta, men en bättre beskrivning är nog att de har hört talas om den. Det visar sig nämligen att det bara är 12 procent som vet att meddelarfriheten innebär att en offentliganställd får läsa högt ur sekretessbelagda handlingar för en journalist.

Nio procent, var elfte tillfrågad, uppgav att deras nuvarande arbetsgivare rekommenderat dem att inte tala med journalister. Det är en enorm skandal. Arbetsgivarnas ansvar här är lika stort som ofrånkomligt. Ändå uppgav enbart tolv procent i undersökningen att de fått information om meddelarfriheten och meddelarskyddet, som förbjuder efterforskning och repressalier gentemot offentliganställda som nyttjat sin meddelarfrihet.

Jämförelsevis är det hela 29 procent som fått höra att de ska hänvisa vidare när media ringer. Att vilja att budskapet ska förmedlas via den tränade kommunikationsenheten är inte unikt för offentlig sektor. Men det är skadligare där.

Offentlig verksamhet är inte till för ägarna utan för medborgarna. Det är direkt eller i förlängningen politiskt styrd verksamhet. Att vilja ge en korrekt bild är en sak, men övertramp blir snabbt demokratiska problem.

Det offentliga, vare sig det handlar om kommuner, regioner eller myndigheter, har ingen som helst rätt att försköna verkligheten. Felaktig kritik kan bemötas, befogad kritik kan möjligen förekommas men får aldrig undertryckas.

Ändå har antalet kommunikatörer aldrig varit fler. De finns där, i statlig, regional och kommunal verksamhet och försöker styra bilden av verksamheten. I sig är en kommunikatör förstås varken ond eller god, men alldeles för ofta används de för att försvåra en korrekt granskning av offentliga verksamheter i stället för att underlätta den. Precis som alla dessa medieträningskurser som går ut på att lära politiker och tjänstemän att inte svara på frågor. Sir Humphrey Appleby i den brittiska komediserien Yes, Minister kunde inte göra det bättre själv. Logiken utgår från att verksamheten och/eller dess chefer står i centrum och därmed äger sitt eget existensberättigande.

Men offentlig verksamhet ska aldrig ske för sin egen skull utan för medborgarnas eller invånarnas. De är den verkliga kärnan och har rätt till en så god inblick som möjligt, finnar och vårtor och allt som Oliver Cromwell ska ha sagt till sin porträttmålare. Ring därför hellre en gång för mycket än tvärtom. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Publicerad: 15 oktober 2019 kl 05:10
Uppdaterad: 15 oktober 2019 kl 05:08

Skribent

Daniel Persson
frilansskribent och tidigare politisk redaktör på Svenska Nyhetsbyrån