Det nya Sverige behöver fler berättelser

Glöm de gamla trötta historierna – nu är det uppenbart för envar att vägen har gjort en tvär sväng. Sverigedemokraterna har en berättelse. Centerpartiet har också en. Finns det fler? Hur låter de?

Det var en synnerligen vanlig söndag i mars förra året. Vi hade varit ute på en lång promenad med barnvagnen. Nu hade det hunnit bli sen eftermiddag och vi skulle kila in på ICA på hemvägen för att plocka upp lite middagsmat. Utanför butiken satt tiggaren precis som vanligt och sa hej-hej. Men något såg ändå udda ut. Väl inne i affären kom jag äntligen på vad det var som sett konstigt ut.

– Såg du, sade jag. Den där filten som tiggaren hade över knäet såg verkligen precis ut som vår vardagsrumspläd. Så lustigt!

Hon tänkte efter en sekund.

– Alltså, jag tror faktiskt att det där var vår vardagsrumspläd!

Någon dag tidigare hade pläden fått hänga med som extra filt i barnvagnen en kall vinterdag och råkat bli kvarglömd i affären. Där hade den oväntat bytt arena – från att vara vårt sofftillbehör till att plockas upp och bli filten som värmer en tiggande människa utanför affären.

Ett år senare kan jag fortfarande inte gå in i mataffären utan att tänka på den märkliga händelsen. Någonting betyder den, men tolkningsmöjligheterna är många. Jag lyckas inte bestämma mig för vad händelsen illustrerar egentligen. Så nu går jag där och funderar på hur den kära gamla pläden i vårt vardagsrum plötsligt kastades ut i den svenska samhällsomvandlingen. Precis som de där trädgårdstomtarna som kidnappas och skickas ut på en resa i stora världen.

Ofta talas det om att man behöver ”berättelser” i politiken. Jag har en sedan länge utvecklad allergi mot begreppet. Idén är att det inte skulle räcka att utveckla förslag på politiska åtgärder som löser samhällsproblem. Policy är för andefattigt – det sägs behövas ett identitetsskapande murbruk som håller samman politiken, en historia om vad som är meningen med politiken och vart vi är på väg. Vad det större syftet är, vad det hela går ut på.

Det där är mest flum, tänkte jag, som man hemfaller till att prata om när man själv har för dåligt grepp om de hårda policyfrågorna. Men det börjar bli allt tydligare att jag har haft fel.

Så länge samhället och politiken kör i raksträcka sjunker frågor om Det Stora Sammanhanget undan och är förgivettagna. Men när läget förändras snabbt vaknar suget efter nya navigationspunkter. Vilka är vi, vart är vi på väg och vad är viktigt för oss? Famlande, som om muskulaturen förtvinat efter att inte använts på åratal, har partierna under det senaste året försökt börja diskutera samhällets värdegrund och vår självförståelse.

Då upptäcker de att det inte ens finns vettiga ord kvar i det politiska språket. Skatter och bidragsnivåer har vi ett språk för. Men hur går det till att prata om sånt här utan att det låter platt eller fel?

Och vet de ens vad de vill säga? Vilka nya konkurrerande berättelser finns det om den större meningen med politiken och vart vi är på väg? Glöm de gamla trötta historierna – nu är det uppenbart för envar att vägen har gjort en tvär sväng. Sverigedemokraterna har en berättelse. Centerpartiet har också en. Finns det fler? Hur låter de?

När vardagen förändras uppstår ett starkt behov av någon som formulerar en överblick. En udda händelse utanför ICA är bara skenbart trivial, men den är mångtydig och svår att veta hur man ska förhålla sig till. Valet av perspektiv styr vad vi ser i förändringarna.  Därför kommer valrörelsen att handla om fler och mycket större saker än blott policy. Debatten om den nya svenska självförståelsen har bara börjat. Politiska ledare som kan minska känslan av desorientering och ta ut en färdriktning torde upptäcka en intresserad publik.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Fil dr statsvetenskap, författare och opinionschef på Demoskop.
Vilka är vi, vart är vi på väg och vad är viktigt för oss?