Krönika
Migration
24 juni 2019 kl 05:10

Det här är ett vägskäl och vi har en skyldighet att bromsa

Det är inte rätt att betrakta människor som problem bara för att de ser mörkare ut, har andra vanor eller äter andra djur. Det är heller inte rätt att opinionsbilda för att bejaka irrationella känslor – vilket är det som görs när demografin, människorna i sig, problematiseras.

Människan är ett komplext djur och alla försök att förklara henne är med nödvändighet förenklingar. En av mina favoritförenklingar är den tidiga psykoanalysens, alltså från Freud och Jungs tid, uppdelning av en människas psyke i detet, jaget och överjaget.

Detet är vårt primitiva innersta och är en ren produkt av evolutionen. Jaget är vårt självmedvetna jag och överjaget är yttre regler vi införlivat i oss själva. Moral och etik är exempel på överjagets funktioner men i överjaget sitter också andra sociala konventioner. Detet och jaget söker behovstillfredsställelse, detet omedelbar sådan, medan överjaget ser till att vi lägger band på oss själva. Överjaget är Åsiktskorridoren. 

Tidigare har debatt om invandring främst handlat om kostnader, om överrepresentation i brottslighet och om asylrätten. Debatten har förts där den hör hemma – på överjagets nivå. Det har helt enkelt inte varit okej att komma med renodlade känsloargument som att det är obehagligt att det finns så många bruna människor runt mig, att jag skräms av att jag inte känner igen de frysta smådjuren i frysdisken, eller att stadsbilden ändrats och folk viftar med konstiga flaggor utan kors när de tar studenten.

Även om det är fullt naturligt att ett flockdjur som människan reagerar på förändringar i flocken så säger vårt överjag till oss på skarpen innan vi börjar prata om demografin som något hotfullt. Fram tills nu. Nu när borgerliga ledarsidor – jag tänker främst på Ivar Arpis intelligenta ledare i SvD (10/6 2019) och på den bisarra känslostorm som publicerades av GP (15/6 2019) där Kajsa Dovstad i en text med klara litterära ambitioner får sig ett Jimmie moment när hon skräckslaget inser att Sverige har förändrats. Ett Jimmie moment är när en person lägger överjaget åt sidan och låter känslorna styra. 

Det här är ett vägskäl. Vi har en möjlighet att bromsa. Vi har en skyldighet att bromsa.

Det är inte rätt att betrakta människor som problem bara för att de ser mörkare ut, har andra vanor eller äter andra djur. Det är heller inte rätt att opinionsbilda för att bejaka irrationella känslor – vilket är det som görs när demografin, människorna i sig, problematiseras. Som i alla andra etiska frågor så måste huvudet styra hjärtat. Hjärtat är inte utan betydelse men det får inte styra. Vi kan tänka oss fram till vad som är rätt eller fel men vi kan inte enbart känna oss fram.

Inget gott har någonsin kommit av att den offentliga debatten, det allmänna samtalet, har handlat om en majoritetsbefolknings känsla av främmandeskap och trängdhet.

Att som nu diskutera och rättfärdiga etniska eller fullt ut assimilerade svenskars känslor av att förändringen i demografin är dålig kan inte få några goda konsekvenser alls. Dels så utgår det från en kollektivisering av svenskarna som är orimlig och dels så är en ganska illa dold premiss i resonemanget att svenskarnas känslor är viktigare än andras känslor. Till exempel den vänlige mannen i affären i Dovstads ledare. 

Att i sina argument appellera till jaget och detet är en mycket farlig väg att gå. Få sluttande plan har potential att börja slutta brantare och få sluttande plan har mer katastrofala möjliga konsekvenser. Vi är bättre än så här.

Nog nu.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.