Krönika
Vårdskador
9 januari 2020 kl 05:00

Det gör så ont att läsa vittnesmålen från vården

Vittnesmålen om hur vi i vården tvingas skada väller i fram i Sjukvårdsupprop. Det är som ett me too för vården. Men makthavarna väljer att svara med tystnad. 

Non nocere. Inte skada. Det är den främsta etiska principen i vården. Ändå skadar vi. Och det skadar oss.

I kölvattnet av höstens stora varsel på Stockholmssjukhusen startades Sjukvårdsuppropet. Medan politiker och sjukhuschefer i kör hävdade att patientsäkerheten inte är hotad började uppropet samla in vittnesmål från vårdpersonal. Det var som att öppna en dammlucka, det var ett me too för vården. Också jag har sett skada, tvingats skada, beskrev person efter person. Nu finns hundratals vittnesmål samlade på webben och det gör ont att läsa dem. Ont för att jag vet att bakom varje vittnesmål finns en patient som utsatts för extra lidande eller till och med dött, ont för att jag vet att patientens anhöriga oroat sig, gråtit och bubblat över av frustration, ont för att jag vet att bakom varje fall finns minst en kollega som tvingats agera mot sitt samvete, som brutit den viktigaste etiska principen: inte skada.

Det händer något när vi sätter ord på vad som händer. När händelser som vi var för sig inbillat oss var unika för just mig visar sig ske om och om igen på olika vårdinrättningar. Man häpnar. Man gråter. Man finner styrkan i insikten att systemet är problemet. Skulden var aldrig vår att bära.

Vittnesmålen som borde vara en politisk händelse på såväl regions- som regeringsnivå hanteras genom tystnad. Inget överraskande i det, förnekelse är ledordet i samtidens vårdpolitik. Man kunde hoppats att oppositionen skulle ryta till, men oppositionen i Region Stockholm är makthavare i regeringen och vice versa. Så alla kniper tyst och väntar på att stormen ska lägga sig.

Några kritiker menar att vittnesmålen inte är trovärdiga eftersom de inte finns avvikelserapporterade. Vad som än händer i vården ska det göras en avvikelserapport, som hamnar hos chefen och sällan renderar några åtgärder. Så varför görs inte fler? Precis som anmälningsbenägenheten vid våldtäkt varit låg handlar det ibland om en stark känsla av meningslöshet. I det redan extremt pressade arbetsschemat där lunchrast eller ens kisspaus inte alltid hinns med, hur hinna skriva avvikelser? Och vad leder de till? Men vad värre är att det avvikande blivit normalt. Vi har normaliserat haveriet och noterar inte situationerna där patientsäkerheten brister eller helt försvinner som något konstigt. Det har blivit vardag att åsidosätta den viktigaste etiska principen: inte skada.

Nu finns dessa vittnesmål att ta del av, för den som mäktar med. Det är en oerhört smärtsam läsning. Vårdens makthavare vågar inte läsa, eller vågar inte ta konsekvenserna av vad de läst. För dem råder inga etiska principer. Inte ens den viktigaste.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Publicerad: 9 januari 2020 kl 05:00
Uppdaterad: 9 januari 2020 kl 06:04

Skribent

Jona Elings Knutsson
ST-läkare och feminist