Det går inte längre att lära för livet

Kunskapsutvecklingen går fortare och fortare. Det är inte längre möjligt att lära för livet i ungdomsskolan, för det dröjer inte länge innan det man lärt sig utöver de grundläggande färdigheterna visar sig vara fel eller föråldrat. Vilka konsekvenser får det?
Krönika

Trots yvigheten och de hårda orden i skoldebatten, trots olika åsikter om ägar- och driftformer för skolan, så tycks alla i grunden vara eniga om hur en skola ska se ut. Den ska se ut som förr, fast med bättre pedagogik, bättre lärare, ordning och reda, elever som sitter tysta och jobbar och går ut med lysande betyg.

Ingen tycks fråga sig vad skolan är till för. Det anses vara självklart. Ungarna ska lära sig läsa, räkna och veta hut.

Om det ändå vore så enkelt.

Självklart måste alla lära sig läsa och räkna. Om eleverna ska lära sig veta hut (alltid följa överhetens påbud) eller om de ska lära sig kritiskt tänkande är mer tveksamt. En orsak till att det blir problem i skolan kan ju faktiskt vara det dubbla budskap som eleverna tvingas leva med: Att de ska tänka självständigt och vara kritiska, samtidigt som de alltid ska göra som läraren säger.

Den skola Sverige har i dag formades 1940-1970. Det var ett grundligt reformarbete, som började med att man frågade sig vad skolans uppgift egentligen skulle vara. Tyvärr har inte senare förändringar i skolan präglats av samma eftertanke, samma grundlighet och vilja att pröva sig fram, som kom till uttryck i 1940- och 50-talets reformarbete. Senare tiders skolpolitiker har agerat snabbt och efter egen övertygelse, utan att lyssna på utredningar, expertis och forskare.

Den skola vi har skapades i ett samhälle som upplevdes som stabilt. Man föreställde sig att utvecklingen var kontrollerad och att framtiden kunde byggas med ingenjörsmässig precision. Skolans uppgift var att förbereda eleverna för denna framtid genom att utbilda dem till industriarbetare, ingenjörer, administratörer, lärare och forskare.

I dag upplevs samhället som betydligt mer osäkert. Utöver färdigheter i läsning, matematik och språk är det svårt att säga vad som är nödvändigt att lära sig för att klara sig i livet. Ämneskunskaper blir snabbt föråldrade. De som lärde sig nationsgränser och huvudstäder på 1980-talet har fått lära om. Vi som tänker i tre dimensioner, till nöds med tillägg av tid som en fjärde dimension, försöker nu förstå att det finns tio dimensioner som är inlindade i varandra. Jag förstår faktiskt inte alls.

I en sådan omgivning är det svårt att bedriva undervisning som förutsätts ge eleverna bestående kunskaper. Trovärdigheten i lärarnas faktaförmedling undergrävs ständigt av nya vetenskapliga rön, av att etablerad historieskrivning revideras, och av att all ny kunskap sprids till alla omedelbart med hjälp av den globala informationstekniken. Till råga på allt finns det överallt elever som tar till sig nya rön snabbare än lärarna. Det är helt enkelt inte möjligt att återinföra lärarauktoritet baserad på att lärare vet mer än eleverna, för lärare är faktiskt bara människor.

Den snabba kunskapsutvecklingen skapar helt nya förutsättningar för skolan. 

Det är inte längre möjligt att lära för livet i ungdomsskolan, för det dröjer inte länge innan det man lärt sig utöver de grundläggande färdigheterna visar sig vara fel eller föråldrat. Detta grundläggande problem kan man inte åtgärda med betyg, mindre klasser eller kunskapslyft med 30 000 platser.

Det är dags att tänka nytt och tänka stort. Det är dags att, som man gjorde på 1940-talet, tillsätta en skolutredning som får börja med att fundera över vad skolans uppgift är i den överblickbara framtidens samhälle. Jag är övertygad om att en ny skolutredning kommer att konstatera att skolan precis som i dag måste ge eleverna goda färdigheter i läsning, skrivning, matematik och språk, att den precis som i dag ska ha i uppgift att fostra eleverna till goda medborgare. Men man kommer säkert också att konstatera att skolans främsta uppgift måste vara att lära ut hur man lär in och lär om. Skolan måste se till att utveckla elevernas nyfikenhet och kunskapstörst, att få dem att förstå att det skolan kan ge bara är en grund för fortsatt lärande.

Och jag är övertygad om att en sådan utredning skulle föreslå en helt annan organisation av utbildningsväsendet, där ut-, om- och fortbildning blir obligatoriskt och naturligt återkommande under hela livet.

Det kanske gick att lära för livet när förändringarna var långsamma och de flesta dog vid 60 års ålder. När vi nu lever nästan 100 år och förväntas jobba tills vi är 75, i ett samhälle med snabba förändringar och ännu snabbare kunskapsutveckling, så är det faktiskt otänkbart att klara ett helt liv på de kunskaper en ungdomsskola kan förmedla.

När vi nu lever nästan 100 år och förväntas jobba tills vi är 75, i ett samhälle med snabba förändringar och ännu snabbare kunskapsutveckling, så är det faktiskt otänkbart att klara ett helt liv på de kunskaper en ungdomsskola kan förmedla.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.