Barnäktenskap

”Det går att förstå utan att visa förståelse”

Vad får någon att tro att familjen, eller andra som funderar på att gifta bort sina barn, avskräcks av en tam villkorlig dom?  Och jo, risken för återfall är stor.

Krönika

I början av mars hölls en rättegång i Värmlands tingsrätt gällande tvångsäktenskap. I veckan kom domen (Mål nr: B 763-16). Föräldrarna som ville gifta bort sin 13-åriga dotter fick villkorlig dom. Den tilltänkta maken, tillika tjejens kusin, frikändes.  

Familjen, med fyra barn varav dottern i fråga är den äldsta, kom till Sverige hösten 2015. Kort därefter önskade en släktings bror, också han asylsökande, att gifta sig med deras dotter då han hört att ”hon är en bra flicka och de är i samma släkt.” Efter påtryckningar från släkten gav fadern sitt samtycke. En månad senare ordnades en fest. Ett äktenskapskontrakt togs fram av en shejk, undertecknades av fadern och maken, bevittnades av tjejens morbröder, men utan att flickan själv tillfrågades eller närvarade. 

Rätten konstaterar att flickan vid tidpunkten för äktenskapskontraktet utsattes för starka påtryckningar från sina närmaste och utnyttjades i en utsatt belägenhet. Rätten menar vidare att ”helt klart är att brottet är allvarligt, eftersom gärningen går ut på att förmå ett barn att ingå ett äktenskap.” Vad gäller straffpåföljden finner dock rätten att: ”[Fadern] och [modern] är såvitt framkommit inte tidigare dömda för brott. Det saknas särskild anledning att befara att någon av dem kommer att återfalla i brott.” Det 10 månaders långa fängelsestraffet ändrades då till villkorlig dom. 

Brottet begicks endast några få månader efter att familjen anlänt till Sverige. Fattas bara att de skulle ha hunnit dömas för andra brott! Den fällande domen upplevs som glädjande av vissa, ett steg i rätt riktning. Men den svaga signalen den sänder står inte i proportion till problemets särart och magnitud – särskilt när fallet uppmärksammats bland många syrier i Sverige. 

Det framgår av domen att modern framställt äktenskapet som något positivt för dottern och att fadern efter samtal med sin far talat med dottern om vikten av deras traditioner. Vad får någon att tro att familjen, eller andra som går i samma tankar, skulle avskräckas av en tam villkorlig dom? Man är otillbörligt naiv om man tror det. Om något, så är signalen att det lindriga straffet i det yrvakna Sverige är ett rimligt pris att betala. Paret har tre barn till. Vilka öden går de till mötes? Det finns, utifrån vad som framkommit, och det kollektivistiska sammanhang de ingår i beaktat, all anledning att faktiskt befara att föräldrarna sannolikt kommer att återfalla i just detta brott. Ett strängare, och mer rättmätigt, straff vore på sin plats. 

Men ska nyanlända i ett hafs slänga av sig sina för de invanda, men för det svenska samhället så främmande, traditioner? Bör man inte ha förståelse för nyanländas kulturer? Nå, det är alla menlösa försök till förståelse under alla åren, alla hänsynstaganden, för att inte tala om informationsbroschyrer av olika slag, som låtit dylika problem att växa. Och man kan förstå något utan att ha förståelse för det. Det som behövs är en vidare förstärkning av svensk lagstiftnings ställning gentemot främmande traditioner, strängare straff samt mer kunskap om problematikens särart då det uppenbart är av vikt för det straff som utdöms. 

Sedan återstår, som en pockande detalj, gåtan om varför just ett giftermål som inte ens betraktas som giltigt i Sverige prioriteras och upptar parternas uppmärksamhet när det finns så mycket annat att ta tag i den nya tillvaron.  

 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.