Flyktingmottagande

Det gällde att inte väcka "krafterna"

Varhelst man ser statistik och sakliga frågeställningar bemötas med hätska karaktärsrecensioner, hämta spaden och repa mod! Ty där finns obehagliga sanningar bristfälligt nedgrävda.

Hur ska man förstå den kramp som funnits kring migrationsfrågor i svensk politik? Pontus Mattssons dokumentär Tvärvändningen, som publicerades på SVT Play i söndags, är ett försök att börja nysta upp den dystra historia som varit svensk invandringspolitik under de senaste decennierna.

I en av nyckelscenerna talar en självkritisk Lars Stjernkvist om hur han som socialdemokratisk partisekreterare bidrog till att göra migrationsfrågan än mer polariserad. Internt var frågan högst omstridd men utåt höll de masken: ”Varför kunde vi inte också kommunicera det utåt? Men det har liksom hela tiden funnits en rädsla i de här frågorna att väcka vargen. Att orsaka en politisk dramatik i de här frågorna. För då väcker vi krafter som vill någonting helt dramatiskt annorlunda.”

Det gällde att inte väcka ”krafterna”. De andra, de som inte är goda.

Stjernkvists ord fick mig att minnas en episod som besvärar mig personligen. Det höll på att bli sommar 2015 och det skrevs alltmer om hur antalet asylsökande sköt i höjden. Särskilt antalet ensamkommande. Siffror for förbi i nyhetsartiklarna, men för att förstå proportionerna och hur remarkabla siffrorna faktiskt var behövde man veta något om svensk demografi. Hur många barn föds varje år i Sverige? Och hur många är, i likhet med de allra flesta ensamkommande, av manligt kön? Sådana jämförelsetal syntes däremot knappt till.

Om man ändå kände till siffrorna var matematiken enkel. Jag kontaktade en forskare. Har du sett? Sverige går i vissa årskullar mot könsobalanser som blir ännu värre än i Kina? Intressant! Viktigt! Skriv om det! Jamen jag tänkte att du kanske ville skriva? Jaså inte det? Journalister som jag kontaktade fann också siffrorna mycket intressanta och lika hopplösa att skriva om. Men skulle inte jag göra det då? Eh, jaså inte det?

Så vi satt där kritbleka i synen och tittade tyst på uträkningarna, medan inströmningskurvan blev alltmer häpnadsväckande. Det var första gången jag inte vågade skriva offentligt om något så grundläggande som vanlig befolkningsstatistik från SCB. Till och med vanliga officiella födelsetal kändes kontroversiella att ens nämna. Följde man sociala medier visste man mycket väl vad man skulle kunna råka ut för.

Så såg det ut tills den 26 november samma år. Då blev det, vips pips, möjligt även för salongsmässigt folk att skriva om saken. Anledningen var att den folkkäre professor Hans Rosling plötsligt tog till orda och kommenterade siffrorna. Eftersom Hans Rosling åtnjöt status som varande en allmänt erkänd God Person med stor charm gav detta alla oss mer vardagliga figurer det nödvändiga samtalsprejudikatet. Nu blev det fritt fram. Så dagarna efter fick frågan genast en väldig uppmärksamhet. Som om ingen annan skulle ha noterat den eskalerande könsobalansen under de månader det tog innan Rosling klev fram och uttalade orden offentligt.

En samtalsmiljö som fungerade på det sättet var något annat än intellektuellt sund. Vem var god nog att få tala högt om korrekt data? Spekulationer om meningsmotståndares syften och agenda trängde undan det som faktiskt går att förhålla sig till och belägga: statistik. Och där finns en generell lärdom att applicera på all samhällsdebatt. Varhelst man ser statistik och sakliga frågeställningar bemötas med hätska karaktärsrecensioner, hämta spaden och repa mod! Ty där finns obehagliga sanningar bristfälligt nedgrävda.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.