Krönika
Demokrati
26 juni 2015 kl 06:30

Denna artikel publicerades för 4 år sedan

Det finns något för varje ideolog i svensk sångskatt

Traditionalister, statsindividualister, nyliberaler och rentav nyfascister. Alla kan tralla med i Ulf Lundells Öppna landskap.

Sätter vi tänderna i en sommarklassiker som Ulf Lundells ”Öppna landskap”, ibland föreslagen som ny nationalsång, finner vi en ganska typisk svensk traditionalism. Det handlar om närheten till ängar, hav och fågelsång, havsmusik i snäckskal. Det är en text i traditionen ”Humlan surrar, fjäriln prålar, lärkan slår i skyn sin drill,”, alla dessa änglamarksidylliska kväden om sippor små, lärkor slå, himlen blå! 

Det andra vi finner, något mer intressant, är sångens balans mellan individualism och kollektivism, också det hävdat som en svensk paradgren, det statsindividualistiska credot. Sverige kombinerar en extrem individualism med en underdånig respekt för statens pekpinnar.

Öppna landskap uttrycker det så, att det helst ska vara långt mellan husen, så att vi slipper bo på varandra. Men samtidigt inte längre än att vi på avstånd, någon sommarnatt, kan höra grannfestens skratt.

Framförallt ska tuppen inte gala alltför nära om morgonen när poeter och badjävlar behöver sova ruset av sig.

Här gör sig också en nyliberal tankefigur påmind, förstärkt av det anarkistiska budskapet om att vi ska bränna vårt brännvin själv (och krydda det med Johannesört). 

Hembrännandet kan förstås tolkas mer metaforiskt, som en symbol för vad fria individer kan göra, om de vill. Och jämte en annan strof ur Lundells sångskatt, ”vad vi gör här på husets tak e tamefan våran sak” framstår det som rätt tydligt att vi här har att göra med någon som hyllar friheten, oavsett majoritetsbeslutens ambitioner.

Men det finns, för det tredje, också en annan strömning i texten, som kan tolkas i en helt annan riktning.

En av de mer brännande ideologiska diskussionerna idag har handlar om huruvida Sverigedemokraterna är (ny)fascister eller inte. De som hävdat denna ståndpunkt har menat att en lämplig definition på nyfascism är ultranationalism och en önskan om nationens pånyttfödelse.

Men i fascismen ligger därför också en längtan efter tydliga normer och en gemensam identitet, en respekt för den ”essens” nationen har gemensam. 

Det räcker förstås inte att hylla den svenska sommaren för att kvala in i denna definition. Inte ens sångens formuleringar om gamla runor som ristats för länge sedan räcker. Och i synnerhet som individualismen i Öppna Landskap drar en tydlig gränslinje mot kollektivistiska läror, vare sig de är fascistiska eller socialistiska.

Men det finns en strof i sången som är värd att reflektera över. Nämligen det tydliga kravet på en tydlig befälslinje som bekämpar osäkerheten: 

”När det klara och det enkla, får råda som det vill, när ja, är ja, och nej, är nej, och tvivlet tiger still.”

Ett kännetecken för totalitära rörelser sägs vara deras hyllning till den oreflekterade handlingens skönhet, deras starka övertygelse och tro på tydliga gränsdragningar. 

Men låt oss nu strunta i att vara så politiskt korrekta. All stor poesi är mångtydig och bjuder in till tolkning. Och låt inte nyfascister få monopol på öppna landskap.

Låt inte nyfascister få monopol på öppna landskap.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.