Krönika
Socialdemokraterna
25 juni 2018 kl 05:40

Denna artikel publicerades för 2 år sedan

Ingen enkel räddning för socialdemokratin

Skribent

Malcom Kyeyune
skribent, bloggare och tidigare distriktsordförande Ung Vänster Uppsala

Det här är en opinionstext

Det var arbetarnas egenintresse, inte deras humanism, som fick dem att rösta på S, konstaterar Malcom Kyeyune, som inte tror att Socialdemokraternas fokus på välfärden i valrörelsen är en vinnande valfråga. 

Valet 2018 kommer bli en omröstning om välfärden. I alla fall om man får tro sin lokala socialdemokrat. Den som följt politiken det senaste halvåret vet självklart att detta fokus på just välfärden kommer efter ett försök från partiet att markera i diverse ”hårda” frågor – lag och ordning, integration, invandring – som lite diplomatiskt kan kallas ”stormigt”.

De interna motsättningarna har varit hårda och här och var har ramaskrin om socialdemokratins förlorade själ kunnat höras. S hör inte hemma på den hårda planhalvan, har det hetat. Nu, med fokus på välfärden, hoppas man att partiet är ”hemma” igen, och bytet av fokus ska förhoppningsvis få tillbaka de arbetare man tappat till högern och till SD.

Mycket talar för att detta fokus på välfärden inte kommer att lyckas. Jag skulle faktiskt vilja gå längre än så: mycket talar för att detta fokus inte kan lyckas. För att förstå varför måste man förstå något om arbetarrörelsens gamla historia.

Den moderna välfärdsstaten sprang inte fullt formad likt Athena från Zeus panna. Den hade en föregångare: ett myller av ordenssällskap, sjukkassor och fonder, organiserade av arbetarna själva. Den arbetare som blev sjuk eller föll offer för en olycka i arbetet kunde – om han hade skött sina inbetalningar – lita på att hans änka och barn skulle tas om hand om, eller att en läkare skulle finnas till hands. Den tidiga arbetarrörelsen var ett myller av gemensamma socialförsäkringar, organiserade nedifrån, inte uppifrån. 

Varför är detta viktigt? Jo, en socialförsäkring är inte samma sak som välgörenhet. Enbart den som bidrog hade rätten att kräva ut pengar, enligt principen en för alla, alla för en. Det var inte godhet som drev arbetarna till att gå ihop, det var nödvändighet och egenintresse.

Tiden går, och människan glömmer. Idag räknar SCB med att Sverige kommer ha elva miljoner invånare om bara åtta år, varav majoriteten av ökningen spås komma från (anhörig)invandring. Om framtiden liknar det förflutna kommer dessa att kräva långt mer resurser ur välfärden än de betalar in.

Men, säger du kanske, är inte det lite väl krasst? Ska vi verkligen säga så och mäta människoliv i kronor och ören? Tänk bara på att sekunden du säger detta har du tagit ett avgörande kliv från den gamla arbetarrörelsen och den tidiga välfärdsstaten: den var en socialförsäkring, inte ett välgörenhetsprojekt. Den tidiga socialdemokratin var helt på det klara med att det var arbetarnas egenintresse, inte deras humanism, som fick dem att rösta på S.

Idag är välgörenhetsanspråken dock oändliga. Vårdköerna växer, polistätheten sjunker, klasserna blir större och lärarna saknas – allt för att vi ska kunna hjälpa så många som möjligt. Och häri ligger knorren: det finns inte en utan två sorters välfärd. Välfärd 1.0 konkurrerade ut den privata sjukförsäkringen och den lokala A-kassan med hjälp av skattsedeln. Välfärd 2.0 har snarare ambitionen att göra det jobb som Erikshjälpen eller Frälsningsarmén sysslar med. Även denna gång genom skattsedeln.

Visst kommer valet 2018 att bli en omröstning om välfärden. Men här finns det ingen enkel räddning för socialdemokratin, bara mer vånda och konflikt. Den gamla socialdemokratin samlade sina väljare på basis av egenintresse, inte humanism. Till vilken sida hos väljaren vill då den moderna socialdemokratin vädja? Med åttio dagar kvar till valet borde det kanske vara dags att försöka bestämma sig.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Publicerad: 25 juni 2018 kl 05:40
Uppdaterad: 11 juli 2018 kl 14:39

Skribent

Malcom Kyeyune
skribent, bloggare och tidigare distriktsordförande Ung Vänster Uppsala