Krönika
Demokrati
25 september 2017 kl 15:02

Denna artikel publicerades för 3 år sedan

Det finns en tysk läxa för Sverige

Skribent

Malcom Kyeyune
skribent, bloggare och tidigare distriktsordförande Ung Vänster Uppsala

Det här är en opinionstext

Tyska högerpopulistiska AfD:s framgångar visar att det folkliga missnöjet inte kan hejdas, tystas eller trollas bort. För Frau Merkel finns det nu ett pris att betala, och samma sak väntar sannolikt de svenska partierna efter nästa val.

 

Valresultatet i Tyskland blev ungefär som väntat. Högerpopulistiska AfD (Alternativ för Tyskland), ett parti som drabbats av en rad skandaler och tidigare varit ganska uträknat, är nu landets tredje största parti. 

AfD började sin politiska bana som ett utpräglat EU-kritiskt parti, en reaktion på Tysklands policy av så kallade ”bailouts” gentemot fattigare EU-länder. Mycket av denna kritik är inte längre relevant för partiet, då många av grundarna över tid har hoppat av i takt med att AfD ändrat riktning. Idag är AfD främst ett invandringskritiskt parti, och det är som ett sådant parti man nu nått framgångar som ingen seriös bedömare skulle ha räknat med för bara ett par år sedan.

Det finns en läxa här för Sverige, även om vi på detta område faktiskt gått före i utvecklingen jämfört med många andra länder. Sverige har sedan 2014 ett invandringskritiskt parti på runt tretton procent, och inget tyder att stödet kommer att minska fram till nästa val. Så, vad göra?  

Tydligt är att det växande folkliga missnöjet på detta område inte kan hejdas. Missnöjet verkar inte gå att trolla bort. Det kan inte drivas på flykt genom folkuppfostran eller värdegrundstuggande. Det minskas inte av all normkritik i världen, eller genom diverse trixande och skönmålande av en brottsstatistik som allt färre väljare verkar sätta någon större tilltro åt. Inte ens stora politiska koalitioner är säkra i längden; de politiker som idag drömmer om en storkoalitionen S + M bör nog ta med i beräkningen att dessa partier kan komma att tappa en femtedel av sina väljare bara på en mandatperiod. Ett sådant tapp är självklart inte hållbart i längden. Till och med stora, anrika europeiska partier kan kasta in handduken och bli en del av historien, något jag skrivit om här tidigare.

Det går inte att gå runt, eller ignorera, eller tala tyst om områden där det finns ett växande folkligt missnöje. Förr eller senare så börjar detta missnöje bara att koka. Jag är ingen Nostradamus, men jag tror inte heller det behövs några siargåvor för att se vad det är Merkel kommer känna sig tvungen att göra framöver för att behålla sin politiska relevans. Merkel kommer framöver, som den goda politiker hon är, att i hårda ordalag fördöma AfD och dess hemska människosyn och brist på värdegrund, samtidigt som hon i det tysta verkar för att implementera stora delar av AfD:s förslag. 

Detta är priset man som politiker måste betala när man lever i en demokrati.

I en demokrati är det varken några filosof-kungar eller välbetalda tyckonomer som stakar ut samhällets riktning enligt upphöjda moraliska, filosofiska eller värdegrundsmässiga principer. Det som i sista hand dikterar vart politiken tar väg är faktiskt vad vanliga väljare vill ha. Således utgör det tyska valet 2017 antagligen något av en fingervisning om vad som kommer att ske i eftermälet till det svenska valet 2018. SD kommer antagligen att gå framåt, och de andra stora partierna – kanske främst S – kommer att skrika sig hesa över hur människofientligt, rasistiskt, hemskt, oacceptabelt SD är, för att därefter norpa så stora delar av SD:s politik som man behöver.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Publicerad: 25 september 2017 kl 15:02
Uppdaterad: 11 juli 2018 kl 14:39

Skribent

Malcom Kyeyune
skribent, bloggare och tidigare distriktsordförande Ung Vänster Uppsala