Krönika
Demokrati
28 november 2016 kl 05:45

Denna artikel publicerades för 3 år sedan

Det asymmetriska Sverige

Att ro i land en reform så omfattande som regionindelningen kräver en politisk vilja bortom nästa opinionsmätning. I dagens läge är det mer troligt att Jesus kommer tillbaka.

Samhällsutvecklingen har gjort att Sverige är på väg att bli en asymmetrisk nation.  Vi har tre storstadsregioner som växer så att det knakar – och vi har mer än ett dussin små län med vikande befolkningsunderlag.

Vi får således ett Sverige som är kunskapsnationens spjutspets in i det som kallas Asiens århundrade; där det är agglomeration, inte decentralism, som gäller; där kluster på ett tiotal miljoner invånare ska stå upp mot utvecklingskorridorer om 100 miljoner; där flexibilitet, entreprenörskap och specialisering är halleluja.

Så har vi ett annat Sverige där kvarvarande befolkning lever på tillfälliga jobb; där välfärdsåtagandena blir allt svårare att genomföra och livskvalitén därför blir sämre; ett mer fridfullt Sverige som tronar på minnen från fornstora dagar men har politiska utmaningar som allt mer skiljer sig från problemen i centrum.

Detta asymmetriska Sverige är förstås en utmaning för de politiska makthavarna som egentligen föreställer sig att landet ska fortsätta att vara en enhetsstat - där medborgarna har likvärdiga villkor oavsett var de bor, i Smygehuk eller Kalix, i stad eller på land.

Under några årtionden har därför den regionala indelningen diskuterats, men utan resultat. Mitt eget favoritexempel är att varje gång vi som bor i Uppsala kommer ner till centralstationen påminns vi om misslyckandet när vi konfronteras av ett antal biljettsystem istället för en enhetlig ordning.

Det är lätt att av sådana okulärt konstaterbara dumheter dra slutsatsen att landet styrs av en samling plattfotade idioter. Men det är nog fel. Ingen kan begära att allt ska ordna sig rationellt och smidigt. Den som försöker ändra gränser kommer att bli en lätt måltavla för konkurrenter. Även de som vet att det är nödvändigt med förändring frestas att nyttja oppositionismens sötma. Och försöker skaffa sig folkets sympati genom att klaga över bristen på demokratiska processer och kräva ytterligare utredningar, folkomröstningar och reformpaus. Vilket leder till att inget blir av. Och på detta dilemma finns tre lösningar:

Det enklaste är att de politiska storpotäterna gör upp och struntar i krypskyttet från småjävlarna. Det är statsmannakonstens lösning. Men det kräver en politisk vilja bortom nästa opinionsmätning. I dagens läge är det mer troligt att Jesus kommer tillbaka.

En annan lösning är att flyga under radarn och gradvis låta de viktiga funktionerna i samhället – exempelvis kollektivtrafiken, sjukvården, utbildningen, statliga myndigheter – växa samman så att gränsdragningarna utan formella beslut förnyas.

Den tredje lösningen är att låta utvecklingen ha sin gång. Att det asymmetriska Sverige blir framtiden, med tre storstadsregioner där dynamiken samlas, med en periferi som efter bästa förmåga försöker hanka sig fram på de möjligheter som finns – allt från att odla renkött till att satsa på infrastruktur som knyter ihop med storstäderna. I bästa fall ett faktiskt utvecklingsalternativ, i sämsta fall en överlevad på den välgörenhet som städernas skattebetalare tyar.

Det är lätt att av sådana okulärt konstaterbara dumheter dra slutsatsen att landet styrs av en samling plattfotade idioter. Men det är nog fel.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Publicerad: 28 november 2016 kl 05:45
Uppdaterad: 28 november 2016 kl 06:49