Det är svårt att se Svenonius malliga uppsyn

Nyligen släpptes två vinstrapporter. Region Stockholm gör ett kraftigt överskott, liksom det statliga gruvdriftskoncernen LKAB. Utdelningen från Norrbotten blir 5,8 miljarder kronor. Precis lika mycket som Region Stockholm gått plus.

Låt oss tänka till här. Hur ger gruvor vinst? Grunden är att gruvan säljer malm för mer pengar än det kostar att bryta den. Inkomsten är försäljning av varor, utgiften är arbetare, maskiner och material. Och hur ger då regioner vinst? Genom att inte använda de skattemedel man samlat in. Inkomsten är skatt, utgiften är arbetare, sjukhus, bussar och tåg.

Region Stockholm har inte höjt skatten. Överskottet har uppstått genom att regionen inte har använt pengarna till det som är dess verksamhet. Men det är väl bra, bättre än att regionen går med förlust, lockas vi att tänka. Det är en logisk fallgrop. Det finns tre grupper som blir dragna vid näsan här, de flesta av oss tillhör minst två av grupperna: Skattebetalarna som betalat mer skatt än de behövde. Alla anställda i regionens olika verksamheter som fått ökad arbetsbörda, sämre arbetsmiljö och mindre i lön än nödvändigt. Och så alla de som använder sig av det som är regionens kärnverksamheter: vård och kollektivtrafik.

Skatterna har successivt sänkts, och då särskilt för de rika, så de får hålla till godo. Men när jag tänker på hur illa vårdpersonalen farit genom regionens oändliga stålbad av nedskärningar och sparbeting, och extra så under pandemin, är det lätt att hålla sig för skratt när finansregionrådet Irene Svenonius (M) slår sig för bröstet över det goda resultatet. Allra svårast blir det att se hennes malliga uppsyn på pressbilderna när jag tänker på de långa vårdköerna och hur människor, när de äntligen når köns slut, blir utkastade efter en kvart. För längre tid än så har doktorn inte råd att lägga på besöket om budgeten ska gå ihop.

Alla stockholmare som har ont, som är sjuka, eller älskar någon som har ont eller är sjuk. Alla som väntar på bussen som aldrig kommer eller halkar på tågplattformen som inte sandats: de är förlorarna i detta bisarra spel. Att Stockholm samtidigt gråter över att behöva betala mer i det regionala utjämningssystemet framstår i sammanhanget som regelrätt vansinne.

I många regioner i landet måste vården skötas av bemanningspersonal. Man kan helt enkelt inte locka människor till fasta anställningar. Utgifterna för detta har länge varit ett problem. Om sjukvårdspersonalen i Stockholm fortsätter behandlas som någon skit katten dragit in kommer också vår regions utgift för bemanningspersonal att fortsätta öka. Ja, den riskerar till och med att explodera.

Sveriges Kommuner och Regioner har vidtagit en rad åtgärder för att komma tillrätta med den dyra inhyrda personalen, utan några större framgångar. Hur Region Stockholm skulle kunna vända en sådan trend, den dagen hyrpersonalskostnaden får regionen att gå betydligt sämre än en gruvkoncern, är ett uppdrag som kommer bli ett surt äpple att bita i för framtida regionpolitiker.

Men låt oss prata om samtiden i stället för framtiden. Varje sparad krona år 2020 hade i stället kunnat komma stockholmarna till gagn. Överskottspengar kallas för vinst, men var tusan är vinnarna? Jag ser dryga två miljoner förlorare.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.