Infrastruktur

Det är normerna kring trångboddhet det är fel på

Allt fler bor trångt i Sverige rapporteras det, samtidigt har trångboddhetsnormen blivit allt - trängre. I dag anses ensamstående i enrummare trångbodda. Boverket får sansa sig om vi ska komma tillrätta med bostadsbristen.

Allt oftare läser jag att trångboddheten i Sverige ökar. Från att ha varit ett land där människor snällt har fött sina 1,85 barn och satt gamla mamma på hem har bland annat invandring och flyktingströmmen förändrat statistiken; barnen är fler och farmor bor under samma tak.

Trångboddhet beskrivs som något dåligt, barn påstås bli stressade och fara illa utan eget rum, och när bilar sätts i brand i förorten kopplas det till brist på boyta.

Min man och jag har tillsammans åtta barn, vilket får en del att höja på ögonbrynen. Att vi dessutom bor i en lägenhet på 53 kvadratmeter fick en bekant att spontant utbrista är det ens lagligt?. Visserligen bor bara fyra av våra barn med oss på heltid, ändå kvalar vi med råge in som trångbodda.

Att bo många på liten yta associeras till fattig-Sverige. Folkhemmet, den sociala ingenjörskonsten och den svenska byggnormen skulle rädda oss ur misären. Folket uppfostrades att inte längre umgås i köket utan i vardagsrummet, det som inte längre fick heta finrum.

Så länge de vuxna har en god relation ser jag bara positiva sidor med att bo litet. Trångboddhet är närhet: både vi och barnen måste ta hänsyn till varandra, inte ockupera toaletten för länge och hjälpas åt med nattning och läxor. Vi har dessutom ofta gäster hemma, så det finns inga marginaler att avskärma sig - alla måste se och tala med varann.

Man ska minnas att människors aktivitetsmönster drastiskt har ändrats sedan laptopens och mobiltelefonens intåg. Vi kommunicerar, leker och gör läxor på ett nytt sätt. Att sitta med datorn i knät kräver minimal yta, nu räcker en sängplats och draperi plus laptop och hörlurar för att vara i fred. 

Att barn behöver eget rum för att må bra har varit ett axiom sedan 1970-talet. Men det egna rummet till trots har depressioner, ångest och missbruk bland unga ökat under samma period, enligt Socialstyrelsen. 

Tänk om kravet på eget rum till alla leder till att föräldrarna får kämpa för att få ekonomin att gå ihop. De stora lägenheterna gapar tomma under merparten av dagen medan familjen splittras och barnen från gryning till skymning tas om hand av andra. När ungarna kommer hem sitter de alienerade i sina rum tills middagen är klar, och sedan är det dags att utnyttja den dyra lägenheten till att sova i. Inte konstigt att en del mår dåligt.

Ibland knorrar mina barn när de ser att kompisarna har stora egna rum med kläder och leksaker från golv till tak. Men är det värt statusen att bo stort mot att aldrig se röken av varann? Måste man leva som alla andra eller kan man välja själv, även utanför den rådande normen, den som media nu upprätthåller?

Trångboddhetsnormen har med tiden blivit alltmer - trång. 1947 ansåg en tvåbarnsfamilj bo trångt i mindre än två rum. 1965 var de tvungna att ha minst tre rum, och i slutet av 1970-talet åtminstone fyra. Ensamstående i enrummare anses trångbodda - trots att man inte kan vara i mer än ett rum samtidigt.

Trångboddhet är ett mentalt tillstånd snarare än ett fysiskt. Fler än jag vill bo trångt och för att komma tillrätta med bostadsbristen får Boverket sansa sig och införa mer verklighetsanpassade normer. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.