Det är mest utlandsfödda som firar 6 juni

Det svenskaste som finns är att förneka att det finns något svenskt över huvud taget. Så brukar jag halvt på skoj, halvt på allvar, konkludera svenskheten såsom den framstår för någon utifrån. Ni kommer förstå vad jag menar på nationaldagen.
Krönika

Det är inte särskilt enkelt, inte ens för den som gärna vill, att integreras i Sverige. Risken att göra fel i sociala sammanhang är stor och sannolikheten att någon berättar vad du gjort fel är liten. 

Förra året gjorde SOM-institutet vid Göteborgs universitet en undersökning som presenterades i rapporten ”I framtidens skugga”. Av rapporten framgår att 86 procent av befolkningen firar midsommar medan stundande nationaldag enbart firas av 25 procent. De som firar 6 juni allra mest är, något överraskande, utlandsfödda. 

Fast kanske är det inte så förvånande ändå. Det mänskliga behovet av samhörighet och gemenskap låter sig enkelt kanaliseras i traditioner och festligheter. Att som förstagenerationens svensk få bli en del av och därmed skapa sig nya traditioner är viktigt för identiteten och känslan av inkludering. Symbolerna är betydande i konstruktionen av ett nytt jag, i ett nytt sammanhang, någon annanstans. Detta behov underskattar den svenska majoritetsbefolkningen. Men för den som kommer från ett land där människor gått i strid för nationen, är nationaldagen mer än en ledig fredag att åka till IKEA på.

I ett land där befolkningssammansättningen förändrats mycket under en relativt kort tid, där människor utan gemensam historia, religion och kultur ska samexistera i fred, är behovet av den minsta gemensamma nämnaren stor. Det är svårt att vara ny i någon annans invanda sammanhang, men det kan vara precis lika svårt för den som är trygg i det invanda att lära sig att förhålla sig till det nya. För att ekvationen ska lyckas krävs respekt och förståelse för bådas speciella situation.

När forskningen försöker identifiera vad som är gemensamt för de länder som lyckats väl med sin integration lyfts språk, värderingar och konstitutionen ofta fram. För att splittring och motsättningar inte ska uppstå är det centralt med faktorer av detta slag eftersom de kan förvärvas av alla. I tider när nationalism och radikalisering blomstrar lite varstans är det viktigt att påminna om behovet av en svenskhet som inte utgår från blodsband och etnicitet. En sådan svenskhet fungerar enbart exkluderande och riskerar att få kontraproduktiva följder också för den som inget hellre önskar än att ses som svensk. 

I kölvattnet av en diskussion där rasister och antirasister gör gemensam sak i att sätta etniciteten på piedestal gör vi andra bäst i att fylla nationaldagen med ett annat, mer färgblint innehåll. Men detta kan endast göras om vi samtidigt vågar erkänna och definiera svenskheten i all sin komplexitet, för hur ska vi annars förvänta oss att människor ska vilja bli en del av något som vi själva låtsas inte existerar?

För den som kommer från ett land där människor gått i strid för nationen, är nationaldagen mer än en ledig fredag att åka till IKEA på.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.